Gästkrönika
För oss är inte motivet de förlorade
Jag är tacksam att vi inte kände någon press att leverera resultat, skriver Eleonore Gustafsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Är det ett kristkors?”
“Får jag se? Jag har aldrig sett Jesus förut.”
“Var är Jesus nu? Är han i himlen?”
Tre slöjbeklädda lågstadiebarn flockas runt mig medan jag pumpar min cykel. De har lekt på gården och fått syn på mitt bysantinska kors som jag fått av min farmor och som hänger i en lång kedja runt halsen. En av tjejerna får hålla korset i handen och det blänker till i solen.
I veckan avslutas ett kapitel i mitt liv som jag är oerhört tacksam över. För åtta år sedan flyttade jag till den mångkulturella stadsdelen Berga i Linköping för att bli församlingsplanterare, och nu till helgen lämnar jag Berga för att flytta ut till Bjärka-Säby där jag numera arbetar som slottspastor.
När jag flyttade för åtta år sedan var det för att lära känna Jesus bättre. Han ville visa mig hur han mötte människorna i Berga. Det var på missionsfältet som lärjungarna lärde känna Jesus, bland sjuka, döende, hungrande och marginaliserade uppenbarade Gud sin identitet. Och bland de som ännu inte tror. Därför flyttade jag till Berga, för att få se Guds härlighet uppenbarad, för att min kunskap om Guds identitet skulle fördjupas.
Som kristen är min främsta kallelse att lära känna Jesus. “Gud är trofast, han som har kallat oss till gemenskap med sin son Jesus Kristus” (1 Kor 1:9). Jag är inte ensam om att tänka så. På en missionskonferens hörde jag en erfaren församlingsplanterare säga “för Jesus är motivet de förlorade, men inte för oss, för oss är motivet Jesus”. Så är det, för oss är närheten till Jesus motivet. Vi ska följa Jesus, och när vi gör det sker mission.
Vi skall följa Jesus, och när vi gör det sker mission.
Eleonore Gustafsson
Att få vara församlingsplanterare har varit en fantastisk lärjungaskola. Som planteringsteam har vi fått ägna oss åt det mest grundläggande: bön, diakoni och evangelisation. På söndagarna firade vi gudstjänst i våra två moderförsamlingar och de andra dagarna planterande vi evangeliska frön i Berga i hopp om att fröna skulle växa upp och bära frukt. Och efter en omstart under ett nytt ledarskap har planteringen bildat en församling som numera firar gudstjänst med människor som börjat lära känna Jesus för första gången.
Kyrkan behöver fler församlingsplanteringar, för vår egen skull, för att vår tro ska få fördjupas och mogna när vi tvingas ägna oss åt det mest centrala, att börja om från början. Jag är så tacksam över att vi inte kände någon press att leverera resultat, vi gjorde det för vår egen skull. Nu går flyttlasset igen och Jesus går före, han vill bli känd i en för mig ny situation. Och jag flyttar med en av tjejernas frågor i bakhuvudet: “Var är Jesus nu?” För han är i himlen, men också på jorden.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
