Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu

Att vara pastor har aldrig kretsat kring en viss lön eller anställningsvillkor. Det går mycket djupare än så. Det handlar om Guds kallelse. En kallelse som bekräftas av den lokala församlingen och andra tjänstegåvor. Det är något oerhört vackert i att en lokal församling kallar en pastor till tjänst. Pastorns gensvar blir att överlåta sig till kallelsen och efter bästa förmåga följa Jesu exempel i herdens ledarskap. Uppdraget medför även offentlighet i olika utsträckning.

För några år sedan upplevde jag hur min plattform som pastor växte påtagligt. Intervjuer, ryggdunkar på konferenser och förfrågningar av olika slag avlöste varandra. Det finns något berusande i detta som jag tror vi måste vara ärliga kring, inte minst de risker det medför: som att tappa fotfästet, bli oåtkomlig och slarva med tidigare övertygelser.

Jag insåg att jag behövde bjuda in röster som fick rätten att korrigera, tillrättavisa och rentav avsätta mig. Naturligtvis är jag som pastor först och främst ansvarig inför min egen församlingsledning, men när det verkligen gäller finns risken att dessa inte når fram eller vinner mitt öra.

Med anledning av detta ringde jag tre äldre pastorer med frågan om de var villiga att hålla mig ansvarig när det gäller min familj, mitt ledarskap och min förkunnelse. Därtill ville jag ge deras kontaktuppgifter till mitt team för att de skulle kunna vända sig till dem med kritik, om de kände att de inte vågade eller kunde nå fram till mig direkt. Jag är tacksam att alla tre svarade ja och att mina ledare vet att jag välkomnar korrigering och feedback från dem.

I Lukas 12:48 säger Jesus: “Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”. Ett ja att bli pastor är även ett ja till större ansvar och en tuffare granskning med Guds Ord som rättesnöre. Då behöver vi som pastorer också tillåta betrodda kollegor och vår egen församlingsledning att hålla oss ansvariga. Den som har auktoritet måste även stå under auktoritet.

Detta är inget vaccin mot tillkortakommanden men ger nödvändiga ramar för hur de kan hanteras när krisen är ett faktum.

Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu av att min tidigare samfundsledare flyttar fokus från sina egna misstag till andras hantering av dessa. Den egna församlingsledningen ifrågasätts och kvinnornas upplevelse förminskas.

I stället för att bygga förtroende skadas det ytterligare och vägen tillbaka riskerar bli längre och krokigare. Den som varit med tillräckligt länge kan säkert lyfta fram liknande exempel i sitt eget sammanhang.

Framåt kan inte lösningen vara att kuva och kontrollera pastorer, utan att skapa sunda strukturer där transparens, räkenskap och tuff kärlek är en i förhand ingången överenskommelse.

Simon Holst

Simon Holst är pastor i Bet:L, Skövde och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.