Jag kvävs av julilska när skolan tar ifrån kristna elever deras rättigheter

Höstterminen går mot sitt slut och skolungdomar längtar efter jullovet. För många ungdomar är julen som ett ljus i vintermörkret och det som ger dem motivation att göra klart terminens sista uppgifter. Under resten av skolåret behövs fortfarande ljus i ungdomars liv, vilket många elever vill ge till varandra.

Det borde vara ett välkommet initiativ tänker man, med tanke på den statistik vi ser kring den unga generationens hälsa, men tyvärr inte. Elever i kristna skolgrupper har tagit initiativ till att sprida hopp och kärlek till sina vänner. Ett uppskattat initiativ av många elever på skolan, men inte alltid av vuxenvärlden.

Unga människor som lägger ner tid, pengar och engagemang för sina vänner blir nekade sin demokratiska rättighet att yttra sig och bedriva en förening. Varför? Därför att de bär en kristen profil och att de orden de skriver på en uppmuntrande lapp kommer från Bibeln.

Enligt utsago kan det upplevas som ”stötande” och att man blir ”influerad av en specifik religion”. Är lösningen på detta att vi ska begränsa vilka ord som ungdomar får använda till varandra för att uppmuntra och hjälpa? Att med andra ord kompromissa om en grundlag som bär fundamentala demokratiska rättigheter? Absolut inte.

Jag hade förstått om det hade handlat om ungdomar som gått runt och ”slagit Bibeln i huvudet” på sina vänner. Men det kan till exempel handla om en uppmuntrande lapp på ett skolskåp! Om att ungdomar vill samlas för att svara på frågan ”hur kan vi älska vår medmänniska på skolan?”. Och det vill man inte ge utrymme för, eller upplåta ett rum för.

Min fråga blir hur morgondagens Sverige kommer att se ut, när skolan gör så mot ungdomar. Enligt Ungdomsbarometerns rapport från 2023 om Generation Z (dagens ungdomar) ser vi att 55 procent av ungdomar tycker utvecklingen är på väg åt fel håll och 45 procent tycker att samhällets framtid ser mörk ut. I samma rapport kan vi läsa: ”Fram till nu har andelen unga som upplever sig ha möjlighet att påverka både sin egen och samhällets framtid stadigt ökat, men nu är det tydligt att unga inte längre känner så i samma utsträckning”.

Inte så konstigt när man å ena sidan lär ut från katedern hur fantastiska de demokratiska rättigheterna är i Sverige och å andra sidan, när elever som lyssnat till denna undervisning vill bruka sina rättigheter, nekar dem detta. När jag hör dessa ungdomars historier känner jag som Tyko Jonsson i ”Sagan om Karl-Bertil Jonsson julafton”. Man håller på att kvävas av julilska.

Vad ska man göra med detta då?

Fortsätta be – och fortsätta sätta ner foten när vi ser detta hända. Jag tänker inte vara den delen av vuxenvärlden som nekar ungdomar rättigheter. Jag tänker stå upp för dem. Vad vill du?