Gästkrönika
Jesus skulle aldrig skratta åt en kvinna i klimakteriet för att hon har vallningar
Kyrkan måste bli bättre på att vägleda kvinnor in i livets andra halvlek, skriver Eleonore Gustafsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I ett gammalt klipp från ett förbönsprogram från Vision Sverige sitter tre män och skrattar. En kvinna de just namngett har skickat in ett förbönsämne, hon ber om förbön för sina vallningar.
Jag antar att anledningen till skrattanfallet var att männen var trötta efter en lång sändning och blev överraskade av att en kvinna vågade bryta tabut och berätta om sina klimakteriebesvär. Men i stället för att be om ursäkt och problematisera sin egen reaktion säger de i sändningen att skrattet beror på den helige Ande, att det är ett andligt skratt som förmedlar helande till kvinnan med vallningar, något som jag har svårt att tro.
När kvinnan med blödningar sökte sig till Jesus för helande så skrattade han inte. I stället tog han hennes besvär och skam på allvar. Kvinnan vågade inte berätta om sina besvär utan försökte i stället bli helad i hemlighet genom att röra vid Jesu kläder. Men Jesus vill inte att det skulle ske i hemlighet utan gjorde helandet offentligt och bröt därmed tabut.
Gud har kallat kvinnor till mer än barnafödande.
Eleonore Gustafsson
En annan som inte skrattar är den amerikanska pingstteologen Cheryl Bridges Johns. Genom sin bok Seven Transforming Gifts of Menopause, har hon väglett tusentals kvinnor genom klimakteriet utifrån utgångspunkten att de psykologiska förändringarna som menopausen innebär behöver tas på allvar och att de bör tas emot som en gåva från Gud.
Vallningar är ett av de mest kända symptomen på klimakteriet, men när kvinnor i en enkät fick svara på vad de led mest av kom vallningar långt ner på listan, högst upp kom i stället nedsatt psykiskt mående.
Ett av symptomen på klimakteriet är en diffus känsla av att man inte längre vet vem man är, att man inte känner igen sig själv. Något har hänt i hjärnan som kräver en nyorientering. Orsaken är densamma som i puberteten, en kraftig hormonförändring som påverkar hjärnan, och åtgärden är densamma som i tonåren: att få reflektera tillsammans med andra. Därför avslutas varje kapitel i boken med reflektionsfrågor, både för enskilt bruk och för gruppsamtal.
Gud har kallat kvinnor till mer än barnafödande, det är därför det fertila fönstret stängs så tidigt. Genomsnittsåldern för när mensen upphör helt är 51 år, det innebär att de flesta kvinnor hamnar i klimakteriet i fyrtioårsåldern, en del redan i trettioårsåldern. Och som kyrka behöver vi ta vara på denna möjlighet till nya kallelser och en förnyad tro hos alla de kvinnor som befinner sig i denna fas av nyorientering. Varför inte erbjuda samtalsgrupper med Johns bok som underlag? Eller åtminstone synliggöra de psykologiska förändringarna som klimakteriet innebär.
Som kyrka behöver vi bli bättre på att vägleda kvinnor in i livets andra halvlek, inte skratta åt dem.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
