Kyrkan måste förändras om hon inte ska dö

Den här hösten börjar för mig i uppförsbacke. Flera av de satsningar jag skulle besökt har blivit inställda och församlingar jag träffar möter ett minskat engagemang i sina sammanhang. Vad det beror på kan vi bara spekulera kring; pandemin, oron för världsläget, livspusslet eller en trötthet över föreningskyrkan för att nämna några faktorer. Oavsett vilket slår det mig att något måste göras. Vi som kyrka måste inse att vi står inför en förändring. Det gamla är förbi, något nytt ska komma.

I dag talar man om att vi står i ett nytt 20-tal. Att flera av de trender världen såg under 1920-talet upprepar sig i dag, inte minst i den ekonomiska och samhälleliga utveckling världen mötte som resultat av en pandemi. En revolution av samhället då den industriella utvecklingen öppnade för nya möjligheter och gjorde upp med ett samhälle i försupenhet och arbetslöshet.

På samma sätt står vi i dag i en oerhörd utvecklingskurva med en digital revolution och en globalisering som öppnar för nya vägar vi knappt kunnat drömma om, vilket påverkar ekonomi, arbetsmarknad och samhällsstrukturer. Skillnaden mot 1920 är att det går mycket snabbare och att utvecklingen håller en takt vi knappt vet hur vi ska hantera. Det enda vi egentligen vet är att vi inte kan veta. Att förutspå förändringens vind är omöjligt, men att förändring sker är oundvikligt.

Mitt i det står vi som kyrka. Med en fot rotad i en identitetsbärande historia och en fot i det framtida evighetshoppet. Kan tyckas som en omöjlig balansgång, eller så är det just det som skapar förutsättningar för att vara i förändring. För detta är en ödesfråga. Den kyrka som inte klarar förändring överlever inte.

Om vi ska hitta relevanta kontaktytor mot dagens samhälle, och särskilt en ung generation, måste vi förnyas. Även om det gör ont för oss som varit med länge och som älskar de former vi har nu, behöver vi förnya mötesplatserna, strukturerna och beslutsvägarna. Vi behöver lyssna in, anpassa, prova nytt och våga lägga ner.

För med facit i hand vet vi att efter 20-talets glada dagar följde den stora depressionen och ett nytt världskrig. På liknande sätt står vi nu inför skenande elpriser, krig i närområdet och klimatkriser. Kanske är insikten att historien har en tendens att upprepa sig. Men i det behöver vi inte känna oro. Det budskap om hopp och frälsning som kyrkan bär i Jesus är konstant. Det förändras inte. Det vacklar inte. Därför behöver vi inte heller oroa oss för att förändra former och strukturer utan snarare se att vi har en chans att i ett nytt 20-tal vara mer relevanta än någonsin. Att i denna tid komma med hopp och mod till en ny generation. Om vi vågar omfamna förändring.

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.