Se upp för cancelkulturen i kyrkan

Många känner nog igen sig i känslan av att stöta på en åsikt som är så dum eller provocerande att man knappt orkar bemöta den. Snarare önskar man att den inte ens existerande. Så har i alla fall jag känt flera gånger. Förhoppningsvis har det slutat med att man sansat sig, knutit handen i fickan och gått vidare. Eller, i bästa fall, faktiskt bemött sin meningsmotståndares åsikt. Men det är inte alla gånger det slutar så väl.

För den som väljer att agera på impulsen att vilja avlägsna en åsikt från det offentliga samtalet kostar det i dag tack vare sociala medier mycket lite att sätta i gång ett drev som kan ge ödesdigra konsekvenser för den drabbade.

Detta är cancelkulturen. I stället för att argumentera emot en åsikt man ogillar så kräver man att den stoppas och avlägsnas från offentligheten. Det luriga med cancelkultur är dock svårigheterna att ringa in fenomenet. När utbildningsministern Mats Persson gav beskedet att han skulle låta utreda förekomsten av cancelkultur på svenska universitet möttes han av ifrågasättanden. Kritiker menade att cancelkultur inte alls förekom på svenska universitet och kopplade idén till amerikansk högerpopulism.

Att kritisera cancelkulturen är alltså inte helt enkelt. Det svåra i att identifiera den beror delvis på att det saknas en organisation kring de som deltar. Det förekommer inga ledare som säger att de företräder cancelkulturen och dreven på sociala medier har ingen medlemsrulla.

I antalogin Skör Demokrati kopplar författaren Håkan Lindgren samman den flyktiga cancelkulturen till en om än flyktigare företeelse; den allmänna opinionen. Han menar att cancelkulturen är detsamma som klansamhällets hederskultur – fast för organisationer, universitet och företag. I ett samhälle där organisationer och institutioner agerar efter dessa principer blir enskilda personer ett lätt byte för den allmänna opinionens nycker, och människor kan offras av sina arbetsgivare för att bevara hedern och ryktet.

Vad kan då kyrkorna göra för att förebygga cancelkultur? Hos frikyrkornas finns ett arv i de strukturer och ordningar som byggdes upp under folkrörelsernas tid. Dessa börjar av olika anledningar anses vara föråldrade och är därför på flera håll under omförhandling. Det är värt att minnas att de en gång etablerades för att säkerställa transparenta beslutsprocesser och att ansvar kunde utkrävas av valda ledare. De finns alltså till för att balansera de svängningar i opinionen som annars kan resultera i cancelkultur. Att undvika strukturlösa organisationer som hemfaller åt informella maktstrukturer, godtycklighet och svågerpolitik borde därför vara en prioritet för arkitekterna av framtidens frikyrka.