Gästkrönika
Sunkig tradition men med ny symbolik
Traditionen att en far överlämnar sin dotter är inte densamma om innehållet och motivet är ett annat, skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Häromveckan skrev två prästkandidater till Kyrkans tidning att det vore hög tid att förbjuda brudöverlämning – alltså traditionen att brudens far vid vigseln ger över bruden till brudgummen. Men jag håller inte med, och det har att göra med min syn på kvinnor som präster och på äktenskapet.
Traditionen bygger på en förlegad kvinnosyn, och det är fel att kyrkan godkänner den, menar skribenterna. Och som vigselpräst har jag själv behövt ta ställning till praxisen. Jag tycker själv att traditionen är rätt sunkig, och om brudparet lyfter fram att de vill ha en traditionell vigsel så brukar jag berätta att den här traditionen inte är så gammal. Vill de vara riktigt traditionella kan de komma in tillsammans.
Men även om jag själv inte gillar traditionen inser jag att den har getts ett nytt innehåll. De som praktiserar brudöverlämning ser inte kvinnan som männens ägodel. I stället har jag många gånger hört bruden beskriva relationen till sin pappa som att de rings rätt sällan, och att de inte har haft särskilt många förtroliga samtal. Men de hör ihop. Och en dag ska han leda fram henne i kyrkan som en bekräftelse på deras band till varandra. Och jag inser att det här är vackert.
Det är lite som i viskleken. Lite förändras steg för steg och till sist ser väldigt mycket väldigt annorlunda ut.
Emma Audas
Frågan blir: Om traditionen helt ändrat innehåll och motivering – är det då fortfarande fråga om samma tradition? Nej, tänker jag. Det må till det yttre se likadant ut, men traditionen är inte densamma om innehållet och motivet är ett annat. Därför kan jag godkänna brudöverlämning.
Därför kan jag också godkänna att kvinnor är präster och att äktenskapet ser lite olika ut vid olika tider.
När man i den tidiga kyrkan talar mot kvinnor som ledare i kyrkan är argumentet klart: Det handlar om kvinnors underlägsenhet, deras brist på intellektuell och andlig kapacitet. Men om vi inte längre ser på kvinnan på det sättet, men ändå inte godkänner kvinnor som präster – då har vi till det yttre hållit fast vid en tradition, men de facto förändrat traditionens innehåll och därmed brutit traditionen.
Detsamma gäller påståendet att det kristna äktenskapet sett likadant ut i 2000 år. Det är självfallet inte sant. Till det yttre kan det till vissa delar se rätt lika ut, men innebörden av ord som familj, månggifte, man, kvinna, kärlek, sex har förändrats så mycket att traditionen inte kan sägas vara densamma. Det är lite som i viskleken. Lite förändras steg för steg och till sist ser väldigt mycket väldigt annorlunda ut.
Betyder det här att all tradition är meningslös? Verkligen inte! Men det betyder att man inte kan hänvisa till traditionen som ett facit som avslutar diskussionen. Traditionen är den plats där arbetet börjar.
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
