Gästkrönika
Vilket företag kommer investera för att få slut på könsstympningen, Dousa?
De utsatta människorna är inte betjänta av att vara försökspersoner i ett marknadsliberalt projekt, skriver Ulrik Josefsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Nu har det nya läsåret verkligen kommit i gång och häromveckan öppnade även riksdagen det nya arbetsåret. Det är alltid spännande att höra regeringsförklaringen och denna gång var ju även ministerlistan lite spännande. Jag måste erkänna att jag satte kaffet lite i halsgropen och en tidigare spirande oro förstärktes. Världen förändras, ministrar kommer och går och givetvis måste politisk kurs ibland läggas om. Men i detta är det två saker som oroar mig. Det ena gäller hur vi numer i Sverige talar om de nya svenskarna och särskilt formerna för återvändande. Jag tycker att retoriken är förminskande och polariserande. Men det jag vill skriva något om här är kommunikationen kring engagemang i världen och specifikt om bistånd.
Sverige har i många avseenden varit en humanitär stormakt i världen med bred internationellt intresse, långvariga relationer och nätverk, något som skapat stora möjligheter till påverkan. En viktig del i detta har varit civilsamhällets engagemang och inte minst kyrkornas relationer i världen, nätverk på marken och helhetssyn på liv och utveckling.
Människor i stor utsatthet kommer inte alltid att vara lönsamma.
Ulrik Josefsson
Biståndspolitiken ska numera utformas så att den i högre grad blir en vinst för Sverige och den ska fokusera på företag snarare än civilsamhället. I detta läge utses Benjamin Dousa till minister med ansvar för bistånd. Med Dousas förankring inom näringslivet finns all anledning att tro att den utvecklingen kommer förstärkas. Om detta är regeringens ambition har förmodligen Dousa lämplig kompetens. Mitt problem gäller den ambitionen och riktningen i biståndspolitiken.
Jag ser värdet av att inkludera alla goda krafter i att tillsammans bygga en bättre värld och där behövs verkligen utveckling av ekonomi, företag och näringsliv. Men bistånd behöver också spela med andra logiker. Människor i stor utsatthet kommer inte alltid att vara lönsamma. Vilket företag kommer investera pengar i flickorna i masajbyarna och utsattheten i en könsstympande kultur? Var finns vinstintresset i att stärka demokratiprocesser på gräsrotsnivå eller mötesplatserna mellan olika etniska grupper i konflikthärdar? Vilka svenska företagsintressen har hittills satsat på de mest utsatta i Sydsudan?
Jag tror inte att världen och framför allt inte alla de mest utsatta människorna är betjänta av ännu ett marknadsliberalt försöksprojekt, denna gång inom biståndspolitiken. När vi ska bygga den goda världen kan vi inte bara se till företag och vinstintresse. Här behövs relationer, dialog och den osjälviska viljan att betjäna. Vi behöver bibehålla alla de långvariga och goda relationer som kyrkor och andra aktörer inom civilsamhället är bärare av.
Ulrik Josefsson är rektor på Akademi för Ledarskap och Teologi och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
