Gästkrönikor
Alla har inte lika värde – men är lika i värdighet
Omöjligt och orimligt att två människor alltid har lika värde, skriver Thomas Idergard.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Vi hör ofta om alla människors “lika värde”, i både politik och kyrka. Uttrycket är den svenska översättningen av artikel 1 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den engelska originaltexten, utformad under inflytande av bland andra den katolske filosofen Jacques Maritain, talar om att alla människor är “equal in dignity”. En ordagrann översättning av dignity till svenska är värdighet.
Skillnaden är inte oväsentlig. Tvärtom. Att ha ett värde är att ha en viss förtjänst eller nytta, vilket i ekonomiska termer blir ett pris. Värdet behöver förstås inte vara ekonomiskt, men ett värde kräver en utomstående bedömning eller jämförelse. Och då blir det omöjligt, och orimligt, att två människor alltid har lika värde.
Min mamma har definitivt ett högre värde för mig än vad min grannes mamma har för mig. Och omvänt. I en nödsituation räddar man sina egna barn först. När ett företag sätter löner eller gör uppsägningar utgår man från att olika personers arbete och funktion har olika värde. Och så vidare. Givetvis får jag inte behandla min grannes mamma eller en lågavlönad illa, eller strunta i deras grundläggande mänskliga behov och rättigheter – men det är för att vi alla har lika värdighet.
Min mamma har definitivt ett högre värde för mig än vad min grannes mamma har för mig. Och omvänt.
Thomas Idergard
“Värdighet” antyder, till skillnad från “värde”, inte någon yttre eller jämförande bedömning. “Värdighet” betyder resning, storhet, grundläggande karaktär, och beskriver en inre kvalitet. Det spelar ingen roll hur mycket mindre lön jag har än min granne, eller hur lite jag betyder för hennes liv: Bara som medlemmar av människosläktet har vi envar en resning, en storhet, som är lika, varför vi också har lika rättigheter som ger förutsättningar för att uppfylla våra mänskliga behov och vårt ändamål.
Har vi då inte lika värde inför Gud, utifrån den kristna föreställningen om alla människor som skapade till Guds avbild och om hur erbjudandet om frälsning genom Kristus ges helt likvärdigt till var och en att själv omfamna eller inte? Men också det handlar, menar jag, snarare om “värdighet”, den grundläggande och icke jämförda karaktären hos var och en. Guds omätliga kärlek har faktiskt gett helt olika kallelser och gåvor som har olika värde, jämförda med varandra. Exempelvis är jungfru Marias kallelse för världens frälsning betydligt mer värd än just min kallelse som församlingspräst.
Det ofödda barnet och den demente gamle har, om än aldrig så svaga och oförmögna, om än de flesta potentialiteter i dem inte är aktualiserade, bara som tillhöriga människosläktet en värdighet som inte får kränkas av någon. Även om de saknar värde i meningen jämförd nytta för en enda annan. Om allas lika, inneboende värdighet i större utsträckning får styra samhällets förståelse av vem människan är, manar det till viktiga omprövningar.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
