Gästkrönikor
Allt annat än Jesus kan vi förhandla om
Om människor inte kommer tillbaka till kyrkan efter pandemin är det kanske en signal på att något måste förändras? skriver Niklas Piensoho.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den pandemi vi går igenom, och som jag hoppas att vi snart har bakom oss, har påverkat många saker. Den har påverkat sättet vi arbetar på, hur vi umgås och hur vi fungerar som församling. Men pandemin har också gjort en andlig sanning tydlig: Vi går inte till kyrkan, vi är kyrkan.
I Bibeln beskrivs aldrig kyrkan som ett hus. Den första församlingen ägde inga byggnader utan möttes antingen i det offentliga rummet eller i hemmen. I Nya testamentet är det alltid människorna som är kyrkan, aldrig hus eller byggnader. Under pandemin har detta blivit tydligare än någonsin också för oss. Under drygt ett år har vi inte kunnat gå till den byggnad vi lite obibliskt kallar för “kyrka” och vi har inte kunnat mötas till gudstjänst eller bön. Däremot har vi kunnat vara kyrka därhemma eller i mindre gemenskaper.
Pandemin lärde oss att vi inte går till kyrkan, vi är kyrkan.
Niklas Piensoho
För många av oss har det varit en ny och lite ovan upplevelse. För några har det varit en stor välsignelse och för andra har det inte fungerat alls. Jag tror att de flesta av oss längtar tillbaka till gemenskapen och att få fira gudstjänst tillsammans. Det finns en kraft i gemenskapen som vi behöver. Jag hoppas och ber att hösten ska föra med sig ett mer “normalt” läge för oss alla. Men det finns en andlig sanning som vi ska ta med oss från den tid vi gått igenom: Ett hus är ingen kyrka – det är alltid människorna som är kyrkan!
Kommer människor att komma tillbaka till gemenskapen i våra församlingar efter pandemin? Har nya vanor tagit över söndagarna eller har bekvämligheten gjort att man gärna behåller söndagen som en ledig dag i stället för att vara engagerad i församlingen? Varken jag eller någon annan kan veta hur det blir men låt oss inte försöka ta vid där allt stannade när pandemin slog till.
Det enda som långsiktigt kommer att vara hållbart och som har tillväxtpotential är sådant som ger mer än det kostar. Om människor inte kommer tillbaka till gudstjänsten, bönesamlingarna och styrelsemötena är det kanske en tydlig signal på att något måste förändras? Behöver innehållet i förkunnelsen korrigeras? Är styrelsemötena för långa och för ineffektiva? Har bönesamlingarna gått på rutin så att alla egentligen pustade ut när pandemin tvingade oss att pausa?
Låt oss inte göra pandemin till en ofrivillig parentes som vi försöker glömma. Låt oss i stället se året som ligger bakom som en möjlighet till omorientering och nystart. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8) men allt annat kan och ska vi förhandla om. Låt oss ta vara på den möjligheten och låt kreativiteten och nytänkandet prägla den kommande hösten då vi förhoppningsvis kan lägga pandemin bakom oss.
Niklas Piensoho är pastor, författare och föreståndare för Filadelfiaförsamlingen Stockholm och har tidigare skrivit gästkrönikor på ledarsidan och bibelkrönikor på livsstil.
