Är det dig de är rädda för?

Vad som förbryllat mest i de svenska reaktionerna på beslutet i USA:s högsta domstol i juni att låta delstaternas väljare avgöra reglerna för abort, i likhet med mycket annat i en federal stat, är inte de vanliga bannbullorna från höger till vänster. Och inte de vinklade och ofta okunniga medierapporteringarna. Inte ens förutsättningarna, också de bekanta: tanken att man bara “blir” gravid och att det är beklagligt att små barn får leva. Nej, det förvånande var den helt oproportionerliga kraften, med apokalyptiska ordalag och två förslag på åtgärder i Sverige, trots att USA:s domstolar saknar jurisdiktion här.

Det första förslaget var ett “abortkontrakt” där alla partier skulle gå ed på att genomföra vad de säger att de vill ha. Men då finns väl för väljarnas vardag mer angelägna områden att förklara att programmen verkligen speglar vad partierna tycker?

Det andra förslaget var grundlagsskyddade aborter. Ingen journalist frågade hur det kan och ska se ut. Den morska idén kablades okritiskt ut av de medier som annars brukar skildra Polen som ett land där medier driver en politisk agenda. På mina direkta frågor har svaren blivit att det i alla fall ska utredas. Tydligen utan vidare tanke.

Det finns förstås ingen internationellt bindande konvention om mänskliga rättigheter som anger abort som en rättighet. Rätten till liv, och därmed till att få födas, kommer däremot alltid först. Det finns heller inget filosofiskt argument att hämta från naturrätten. En grundlagsskyddad fri- och rättighet garanterar att något som krävs för mänsklig växt (som egendom och frihet att yttra sig) inte får kränkas av staten (genom exempelvis expropriering och censur).

Om man nu bortser från principerna blir frågan ändå vad som ska skyddas: skulle till exempel en ändrad tidsgräns med utvecklad neonatalvård en dag strida mot grundlagen? Vad det handlar om är att grundlagsfästa policy, sådant som möjliggörs av vanlig lag till dess att den ändras, som jobbskatteavdraget eller fritt val av elbolag. Att göra så är främmande för demokratiska rättsstater.

Allt detta vet politikerna och tyckarna. Varför då undergångsstämningen? Om de är så säkra på att redan företräda den allmänna meningen, varför krävs då kontrakt och grundlagsregleringar? Vem är de rädda för? Är det för den vardag utanför Stockholms city och Twitter där rätt många resonerar mer nyanserat, och ser abort som något problematiskt, oavsett vad man anser om legaliteten – och där de flesta, under alla omständigheter, låter något annat och mer sunt utgöra livets meningsskapare och högsta värde? Är det egentligen dig de fruktar och vill tysta och binda?

Thomas Idergard

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.