Gästkrönikor
Är det olagligt att ge råd om kyskhet?
Med hot om indragna bidrag vill staten få kristen förkunnelse och praxis att låta som ett partiprogram eller en fredagsbilaga i en kvällstidning, skriver Thomas Idergard.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I flera år har olika medier och politiker drivit kampanj för att kristna samfund ska bli av med statsbidragen, som infördes som likabehandlande kompensation för att samfundet Svenska kyrkan fick ett mångmiljardbidrag vid skiljandet från staten år 2000.
En metod har varit att förknippa frikyrkor, katoliker och ortodoxa med islamistiska terrorister. Något regeringen nyligen upprepade genom förslaget att ett förbud mot utländsk finansiering av moskéer med våldsbejakande förkunnelse ska kombineras med ett förbud för kristna i andra länder att skänka bidrag till byggnader, kyrksilver och undervisningsmaterial till fattigare systerförsamlingar i Sverige. “Radikaliseringen” som regeringen vill motverka refererar inte längre till terror – något som exempelvis baptistförsamlingar i liten utsträckning, milt uttryckt, associeras med – utan till varje fredlig, teologisk doktrin som inte faller regeringen på läppen.
Regeringen saknar förstås helt jurisdiktion över bibeltolkningar. Dessutom krävs en i det närmaste utomplanetarisk ignorans för att jämställa frånvaron av kvinnliga präster med träning av självmordsbombare. Något som inger en oro långt utöver sakfrågan att se hos de högsta beslutsfattarna.
Det krävs en i det närmaste utomplanetarisk ignorans för att jämställa frånvaron av kvinnliga präster med träning av självmordsbombare.
Thomas Idergard
En annan metod i kampanjen är att associera till sex, i tron att få fler allierade. Just nu anklagas flera frikyrkor för att praktisera “omvändelseterapi” på människor med samkönad sexuell läggning. Man får först intrycket att pingstpastorer stänger in homosexuella församlingsmedlemmar i läger. Något som förstås varit oacceptabelt. Men i verkligheten handlar det om wallraffande reportrar som bett om råd att leva med en läggning som den bibliska och traditionella kristna tron, i alla tider och i hela världen, har lärt är en svår – men inte omöjlig – kallelse till celibat.
Kulturministern har myndigt deklarerat att detta “bryter mot principen om alla människors lika värde” (Aftonbladet, 1/6 -22) och hotat med lagförbud. Förslaget, stött av flera andra partier, andas en totalitär syn på civilsamhället, där just kristna samfund inte bara ingår utan till och med var först. Som själavårdare skulle jag ju tvärtemot vad ministern påstår behandla människor olika, om jag bland troende som söker Guds vilja och hjälp att förverkliga den på livets olika områden, skulle avvisa dem som brottas med frågan just på sexualitetens område.
En stat som med hot om indragna bidrag vill få kristen förkunnelse och praxis att låta som ett partiprogram eller en fredagsbilaga i en kvällstidning, och som vill förbjuda själavårdande råd om kyskhet, bryter själv mot den mest grundläggande principen i en demokrati: att staten inte får bestämma vad medborgare fredligt tror, tänker och säger.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
