Gästkrönikor
Är vi säkra på att kyrkan inte mött Gina Dirawi med en klapp på huvudet?
Det finns en risk att kristna gör det för lätt för sig - att vi förnekar ondskans allvar, skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Varför går Gina Dirawi inte till kyrkan för att söka svar på sin existentiella ångest? Det undrar några kristna röster (Halldorf, de Gregorio och Lappin). Den kritiska frågan riktas mot SVT-dokumentären, men kunde ju också riktas mot kyrkan. Är vi säkra på att hon hos oss inte mött en klapp på huvudet? Har vi alltid tagit den smärta som Dirawi lever med på allvar?
Dirawi berättar om den ångest hon känner inför världens och mänsklighetens ondska. Det går inte att leva utan att indirekt skada andra, och kring det här kretsar hennes tankar “hela tiden”, säger hon.
Jag känner igen smärtan. Jag har inte varit i samma mörker som Dirawi, men när jag betraktat krigen, våldtäkterna och det där enda lilla barnet som far illa, då har jag ibland vidrört den rätt mörka tanken: att världen inte är värd det. Att all glädje och skönhet inte väger upp smärtan. Så har jag känt. Och Dirawi säger att hon nu har att välja mellan att 1) dö, 2) acceptera att världen är ond, eller 3) hitta en tredje väg.
Var lär vi oss älska det som inte lever upp till vår standard – speciellt när det fula finns i oss själva?
Emma Audas
Det låter kanske mörkt, men tanken är inte främmande för en kristen. Jag känner mig som en främling i mötet med världens mörker, även om det mörkret finns också i mig. Jag hör något liknande hos Dirawi. Vi är för goda för vår egen ondska.
Men också den tanken är djupt kristen. Människan är skapad god, men hennes liv präglas oundvikligen av synd. Vi har själva del i den ondska som väcker vårt förakt. Det är väl det som Dirawi beskriver? Hon tillåter sig inte glädjen, eftersom andra lider. Livsskam kallar Joel Halldorf det. Självhat är ett annat möjligt ord. För var lär vi oss älska det som inte lever upp till vår standard – speciellt när det fula finns i oss själva?
Dirawi söker andliga råd, men upplever att ingen tar smärtan på allvar. De verkar snarare tycka att hon måste acceptera ondskan, vilket gör henne frustrerad. Hon vill inte dö, men hon vägrar kapitulera för ondskan. Finns en tredje väg?
Är det inte här som vi som kristna ofta gör det för lätt för oss? Finns det inte – trots korset – en risk att också kristen tro används till att förneka ondskans allvar? Tänker vi på att vi faktiskt inleder våra gudstjänster med att stämma in i Dirawis vrål av smärta? Att vi gråter över oss själva och världen, och att vi om och om igen ropar “Gud, förbarma dig!”?
Det här är viktigt. Men ännu viktigare är att vi inte slutar där. Resten av gudstjänsten försöker vi gestalta hur Gud svarar på vrålet genom att själv gripa in – och inkludera oss i uppdraget. Inte för att vi är oskyldigt drabbade, utan för att vår eventuella skuld inte längre är det centrala. I centrum står nu Guds kärlek som innesluter också det som inte lever upp till Guds standard.
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
