Gästkrönikor
Argumenten mot kvinnliga kyrkledare håller inte
Protestanter som tror sig ha stöd av Katolska kyrkan i sitt motstånd mot kvinnliga församlingsledare har fel, skriver Eleonore Gustafsson
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Tidigare i vår publicerade Dagen ett intressant samtal mellan dominikansystern Sofie Hamring och prästen Charlotte Frycklund, samtalet handlade om kvinnans roll i kyrkan. När frågan om kvinnliga präster dök upp hänvisade syster Sofie till bilden av mässan som ett möte mellan Kristus och hans brud, sedan sa hon: “Prästen verkar In persona Christi, han symboliserar brudgummen; det kan bara en man göra. Vi kan inte ändra på sakramentets tecken, lika lite som vi kan ändra på bröd och vin. I Katolska kyrkan är prästvigningen ett sakrament.” Stämmer detta verkligen? Och har det relevans för den som inte delar syster Sofies sakramentssyn?
Visserligen har sakramentets material i Katolska kyrkan varit detsamma hela tiden, det vill säga en person av manligt kön, men anledningen till varför det måste vara en man, alltså tecknets betydelse, har skiftat. Det hävdar i alla fall William Witt i sin bok “Icons of Christ” där han belyser frågan ur ett ekumeniskt perspektiv.
De gamla argumenten gick ut på att kvinnor är sämre än män (jo, så argumenterade kyrkofäderna).
Eleonore Gustafsson
Läran om In persona Christi uppstod i väst på 1200-talet och handlar om att prästen representerar Kristus när han läser instiftelseorden i mässan. Något som en kvinna inte ansågs kunna göra eftersom man då trodde att kvinnan var underställd mannen och därför inte kunde representera Kristi auktoritet i mässan. Men så tänker man inte längre.
I dag får kvinnor i Katolska kyrkan både leda och undervisa, anledningen är att man numera tolkar de så kallade problemtexterna hos Paulus på samma sätt som mitt eget samfund Evangeliska frikyrkan gör.
Men i motsats till EFK, som välkomnar kvinnliga pastorer, viger Katolska kyrkan alltså fortfarande inte kvinnor till präster. I dag hävdar man att det beror på kvinnans biologiska oförmåga att likna den manlige Kristus. Det är ett helt nytt argument som uppstod i slutet av 1900-talet eftersom de gamla argumenten, som gick ut på att kvinnor är sämre än män (jo, så argumenterade kyrkofäderna) eller att kvinnan är underställd mannen, inte höll längre.
Praktiken att bara viga män till präster motiveras alltså av en “uppdaterad anledning”. En anledning som dock inte delas av den ortodoxa kristenheten, här representerar prästen i stället bruden i mässan – vilket tydligen en man kan göra helt utan problem.
Att prästen representerar Kristi manlighet i mässan är en sexualisering av nattvarden som jag har svårt för, även om jag respekterar mina katolska vänner som har den synen. Däremot har jag svårt att känna respekt för de kristna från andra samfund som tror sig ha stöd av Katolska kyrkan i sitt motstånd mot kvinnliga församlingsledare, för det har de inte längre. Inte om de inte samtidigt delar Roms nattvardssyn.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
