Gästkrönikor
Bör kyrkornas ungdomsorganisationer lägga ned?
Vinst om fler stannar, även om det kostar statsbidraget, skriver Öyvind Tholvsen.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Som ung var livet fotboll. Vår tränare i juniorlaget ville att vi i framtiden skulle utgöra stommen i division 3 laget som var ortens stolthet. För att detta skulle bli verklighet var han en självklar del i staben också för herrlaget. Som de vuxna spelade, behövde vi ungdomar spela för att säkra en sömfri framtida övergång till vuxenlaget. Jag minns tydligt hur filosofin förverkligades när herrlagets skulle byta från ett försvar med libero till zonförsvar. Då behövde vi unga också ändra spelsätt. Församlingarna kan lära av den här strategin.
Min farhåga är nämligen att strategier från en nationell ungdomsorganisation, deras verksamhetskonsulenter och förmedlade statsbidrag inte påverkar våra lokala församlingars kapacitet att forma nästa generations Jesusefterföljare. Låt mig förklara.
Församlingarnas ödesfråga är hur vi gör övergången mellan juniorlag och vuxenlag sömfri.
Öyvind Tholvsen
Det finns två modeller för ungdomsverksamheten i frikyrkosverige. Den ena är att bedriva den i en egen förening skild från församlingen. Det ger unga eget ansvar, inflytande och demokratisk träning. Det sättet att organisera premieras med generösa statsbidrag. Inom exempelvis Equmeniakyrkan är detta arbetssätt dominerande.
Den andra är att församlingen bär ansvaret där ungdomsfrågorna är en integrerad del av församlingens vision och strategi. Evangeliska Frikyrkans (EFK) församlingar gör i regel så. Det kostade dock statsbidraget.
När jag tittar på utvecklingen av antal medlemmar i ungdomsorganisationerna i de samfund som har egna organisationer på såväl nationell som lokal nivå, som Pingst Ung, Svenska Alliansmissionens Ungdom (SAU) och Equmenia, har den varit sämre än i EFK. Det samfund som alltså saknar en egen ungdomsorganisation både nationellt och lokalt har en bättre utveckling än de andra. Detta väcker frågor.
Kan det vara negativt för ungdomsarbetet att det bedrivs i egna organisationer? Borde Pingst Ung-, SAU- och Equmeniaföreningar lägga ner och istället låta ungdomsverksamheten bli en integrerad del av församlingens vision och arbetssätt? Självklart behöver i så fall unga personer väljas in i de församlingsledningar som ska ta detta helhetsgrepp. Det kan kosta i uteblivna bidrag, men vinsten kan alltså vara bättre förutsättningar för att fler ungdomar blir en del av församlingslivet också när de ska spela i vuxenlaget.
Tänk om det är så att dessa nationella ungdomsorganisationer dessutom dränerat våra mest välfungerande ungdomsmiljöer på de allra bästa ledarna till de nationella uppdragen? Istället kunde de stannat kvar i lokalt ledarskap och med detta som plattform inspirerat andra att engagera sig.
Församlingarnas ödesfråga är hur vi gör övergången mellan juniorlag och vuxenlag sömfri. Då behöver vision, kultur och arbetssätt i ungdomsgruppen vara samma som församlingen som helhet har. Första steget är att organisera på ett sätt som stödjer detta.
Öyvind Tholvsen är ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.
