Du som är ung - våga ropa “ur spår”

När jag som tonåring gick med i församlingen fick jag en guldfärgad nyckel. Den gick till kyrkans ytterdörr. Jag var ny i tron och oerfaren i livet, men jag gavs tilltro att vara med och äga den kyrka som blev min. Inte bara när det gäller lokalerna utan även formandet av gudstjänster, verksamheter, byggnaden och andra beslut. Att vara med i församlingen var ett bemyndigande. Jag tilläts växa i ledarskap och ansvar, testa nytt och misslyckas. Jag upplevde att mina åsikter och gåvor vägde lika tungt som de som varit med i 40 år.

Jag har mött liknande erfarenheter som min där människor välkomnats som bönesvar in i församlingar. De som har fått blomma, hitta sin kallelse och växa i kärlek. Men jag har också mött minst lika många med en helt annan berättelse, som jag skrev i min förra gästkrönika. Människor som hade kallelsen och längtan, kanske rent av stod i ledarskap i församlingen, men inte upplevde att de bevärdigades mandat. Deras gåvor, erfarenheter och förslag togs inte på allvar. Deras sätt sågs inte som “rätt”. Så trots brinnande hjärtan och kompetens gav de till slut upp.

Dessvärre riskerar den vackra kultur av tjänande och respekt för tidigare generationer som våra församlingar ofta präglas av att hindra oss från att utvecklas. Att vi håller så hårt i våra traditioner att människor med en ny kallelse inte vågar kliva fram. För att undvika att trampa på tår missar vi att de finns fötter som inte ens kommer in.

Så hur ger vi nästa generation ägandeskap? Jag tror att det handlar om en kontinuerlig stafettväxling och då är två moment avgörande. Den som springer måste förbereda växlingen och skapa tillräckligt mycket utrymme på stafettpinnen för nästföljande att få plats att fatta tag och springa vidare.

Den som ska ta vid måste ha börjat springa så att de båda under ett antal meter kan springa parallellt utan att tappa fart. Här behöver ledarskap i församlingar gå före för att hjälpa de som sprungit länge att gå åt sidan, se en ny roll i livet och ge plats för de som vill ta vid att få göra det på sitt sätt. Och du som längtar efter att ta vid, börja spring! Fastna inte i gnäll och när så behövs, våga ropa “ur spår”!

För det är skillnad på att vara med i en församling och att äga den. Medlemskap kräver inte mycket, men ägandeskap handlar om bemyndigande. Det är att bekräfta en annan människas tro och kompetens och ge tillit. Att se att alla i församlingen har något att bidra med som berikar helheten, även om det är på annat sätt än jag själv föredragit. Att ge ägandeskap handlar också om mod. Att ibland, eller rent av ofta, våga släppa taget om hur vi alltid gjort för att ge rum för något nytt. Det är att ge någon en guldfärgad nyckel.

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.