Gästkrönikor
Extrema åtgärder under pandemin får inte bli det normala
Att restriktioner är framgångsrika innebär inte att alla är rimliga, skriver Öyvind Tholvsen.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
En vän i Norge berättar hur det en kväll knackar bestämt på hennes lägenhetsdörr i Oslo. Det är polisen. Hon blir orolig. Hon är församlingsplanterare och har kontakt med många ensamma. Dagarna innan hade hon bjudit hem några fler än maxantalet medger. Har hon blivit upptäckt och anmäld?
Det visar sig istället att de fått samtal om höga ljud från en av lägenheterna i trappuppgången och undrar om hon vet något. Efter tips från henne kollar polisen tidpunkten för anmälan och konstaterar att den sammanföll med att en Unitedsupporter jublar över det så förlösande 3-2 målet mot Liverpool.
Att poliser ger sig in i hem för att kontrollera om coronarestriktionerna följs är inget ovanligt i Norge. Efter varje helg har vi kunnat läsa hur många som bötfällts för detta. Några har försökt springa från polisen för att slippa undan. Norges grepp för att få bukt med Coronaviruset har varit framgångsrika, men har alla varit rimliga?
Kan vi lita på att framtida majoriteter inte sänker ribban för smittrisker till att också omfatta idéer som de anser vara en samhällsfara?
Öyvind Tholvsen
Ett annat exempel. I mitt län Dalarna tog det lång tid innan myndigheter ville uppge antal smittade och döda i vissa kommuner. Det kunde vara integritetskränkande. I den största norska tidningen VG har man å andra sidan uppgifter om varje enskilt dödsfall, kön, åldersgrupp, hemkommun samt vilket äldreboende eller sjukhus personen avled på.
Har en del av Norges framgångsrika strategi helt enkelt varit att smälla upp skampålen mitt på Stora torget? Arrangörer i sammanhang där smittan spridits har namngetts och fått offentligt be om nåd med huvud och händer fästa i medias säkra grepp. Den preventiva effekten torde vara stark.
Under en livsfarlig pandemi måste kraftfulla åtgärder vidtas och följas. Men vi behöver reflektera över att flera politiska beslut har totalitära drag. Vi har satt demokratins grundläggande fri- och rättigheter på undantag under lång tid. Att inskränka rätten att demonstrera, att starkt begränsa religiösa sammankomster och att som i Norge, ge sig in i hem för att bötfälla för att man haft för många på besök är extrema åtgärder.
Kan vi lita på att framtida majoriteter inte sänker ribban för smittrisker till att också omfatta idéer som de anser vara en samhällsfara? Normaliseras undantagen? Som kyrka har vi rikliga kontakter med församlingar och oppositionella i totalitära regimer utöver världen. En skillnad mellan våra länder är definitionen av vad en smitta består i. Deras oro för att polisen ska knacka på är konstant.
Jag är glad att svenska politiker har avstått från att, likt Norge, kriminalisera besök i hemmen. Men det är oroväckande att de har prioriterat rätten att få köpa delar till en rakapparat framför att smittsäkert, på torg eller i Guds hus, få uttrycka åsikter eller utöva sin religion.
Öyvind Tholvsen är ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.
