Gud - inte mitt kön - bestämmer mina möjligheter

Jag minns första gången jag fick frågan som på många sätt skulle komma att prägla mig och min kallelse: “Hur är det att vara pastor och kvinna?” En oskyldig fråga som bär så mycket av tvivel och motsättningar. Minns att jag studsade till för jag hade inte tänkt på min kallelse som något problematiskt. Jag hade reflekterat över uppdraget att bli pastor och inte minst förtroendet att stå som ledare, men att det skulle vara problematiskt på grund av det faktum att jag var kvinna hade nog aldrig riktigt föresvävat mig. För varför skulle det?

Under hela min uppväxt har jag trott att allt är möjligt. Inte för att mitt liv varit en räkmacka på något vis, utan för att jag sedan barnsben varit omgiven av människor som bevisat för mig att även de mest borträknade kan uträtta stordåd om de bara tror på sig själva. Kanske är det därför jag aldrig har gått på lögnen som säger att det finns vissa saker jag inte kan göra. Speciellt inte på grund av att jag är för ung eller för att jag är kvinna! För vad ska jag kunna göra åt det? Det enda jag kan är att använda de förutsättningar jag har och göra något av dem!

Visserligen är flera av de starkaste ledare jag mött genom mitt liv just kvinnor, men för mig är det inte viktigt. För mig är goda ledare sådana som vågar stå upp för vilka de är, som besitter mod och vishet, är föredömen i undervisning och lyssnande, är genuina och äkta och som utmanar mig att bli bättre. Det är människor som hjälper mig att växa i dessa kvaliteter jag vill ta rygg på. Man eller kvinna spelar för mig mindre roll.

Men gång på gång sedan den där dagen möter jag återkommande frågan om att vara kvinna och pastor och jag inser att den gör något med mig. Den får mig att ifrågasätta huruvida jag verkligen är lämplig … Lämplig som pastor, som ledare och som förebild. Insikten som slår mig också är att det kanske är jag själv som förminskar den jag är. Som är så van vid att samhället har en viss norm att jag därmed också speglar mig själv gentemot den. Och när jag inser det gör det mig otroligt ledsen. Framför allt över att vi låter det ske inom kyrkan.

För mig ligger inte frågan om pastorskap i huruvida någon är man eller kvinna. Det ligger i Guds kallelse. Det ligger i vissheten om att Gud viskar mitt namn, har rusat mig med gåvor och förmågor som Han vill använda, och att Han tar mitt liv och gör något stort av det. Det är Gud, och endast Gud, som bestämmer mina möjligheter. I den kallelsen kan jag få stå ödmjuk och stark. Så låt oss sluta förminska frågan om kallelse och ledarskap till en fråga om kön. Låt oss i stället sikta högre och hjälpa ledare att hitta in i sin kallelse och bli pastorer som vår kyrka behöver för en tid som denna.

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.