Gästkrönikor
Gud tog plats mitt i lidandet – nu måste kyrkan göra detsamma
Bönerna till Gud känns futtiga och kassen med kläder jag håller i räcker inte långt, skriver Ida-Maria Brengesjö.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag skulle författat en annan krönika. Jag hade en annan tanke, men allt kom av sig när tillvaron plötsligt förändrades. Det vanliga pastorsarbetet har ersatts av hjälparbete och utanför kyrkan står människor i kö för att skänka filtar, sovsäckar och kläder till Ukraina. Oron för världsläget blandas med tårar över människors generositet och den humanitära krisen vi står inför är ogripbar. Bönerna till Gud känns futtiga och kassen med kläder jag håller i räcker inte långt. Trots det gör jag det jag kan. Jag vänder blicken uppåt, formar en bön, hugger tag i nästa säck och sträcker ut en hand till min nästa. I tron att det lilla jag gör faktiskt gör skillnad.
Men jag gör det också för att jag inte har något val. Det är så det känns. Det finns något inneboende i mig som tvingar mig att agera. Ett hamrande hjärtslag som bultar. Kanske har det alltid funnits där. Kanske var det i korsets utgivande kärlek det tog form. Men just nu bultar det genom mitt liv. Manar till handling.
Insikten från de senaste dagarna är att människor i samhället brinner, älskar och vill hjälpa till. De vill agera och när vi ställer oss i bräschen för det sluter de upp. Visst kan vi, och bör, öppna kyrkor för bön, för gudstjänst och samtal. För att ropa till den Gud som har all makt och för att möta människors oroliga hjärtan. Det är viktigt, men vi kan inte enbart göra det.
På samma sätt som Gud själv blir människa, tar plats mitt i lidandet och griper in behöver även vi göra det.
Ida-Maria Brengesjö
I kyrkan häromdagen mötte jag en kvinna som uttryckte sitt tvivel på Gud. Som brottades med tanken på att såväl vi som de i Ukraina ber, men till vilken nytta? Kan Gud ens gripa in? Tyvärr tror jag inte att hon är ensam med att fundera över huruvida Gud är maktlös och tron verkningslös. För henne räcker inte bönen utan tron behöver bli konkret och kanske är det just vad vi måste göra nu som kyrka: kliva fram och förkroppsliga det vi tror på.
Jag tror att vi som kyrkor har nått en punkt då vi måste agera. Gud har givit människan alla förutsättningar som krävs för fred och kärlek. Och på samma sätt som Gud själv blir människa, tar plats mitt i lidandet och griper in behöver även vi göra det.
För de utsattas och drabbades skull, men också för alla dem vars tro på kyrkan för länge sedan försvunnit men där hoppet lever kvar. De som just nu sluter upp runt omkring oss och längtar efter en hand att ta tag i.
När vi agerar i konkret handling är det inte enbart ett socialt engagemang. Nej, det är också att ikläda sig Kristus och låta hjärtslaget bulta i takt med hans. Det är att visa på en Gud som inte är maktlös utan närvarande. I säckar med kläder, tårfyllda ögon och en utsträckt hand.
Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.
