Gästkrönikor
Jag vet inte var jag vill bli begravd
Det finns ingen ort som är mer hemma för mig än någon annan. Är jag rotlös då? skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag var på besök hos mina föräldrar i helgen. Vi pratade om livet, rötter och framtiden, så där som man kanske gör då några i sällskapet om bara några dagar ska bryta upp och byta land. Samtalet fördes i ett hus där jag aldrig bott. Faktum är att ingen i min familj längre har nycklar till något hem som varit mitt. Det finns inget hus jag kan besöka för att komma hem.
Att inte veta var man en dag vill bli begraven används ofta som ett exempel på en viss rotlöshet. Ovissheten kan även bero på andra saker, men i mitt fall är bristen på rötter antagligen en rätt träffande analys.
Det finns en gravsten som det står AUDAS på. Där vilar min morfar Bjarne, min mormor Birgit, och den av mina mostrar som bara gjorde ett kort besök här på jorden. Under mina tidiga år besökte jag regelbundet den graven, men nu konstaterar jag att jag inte bott på den orten sedan jag var åtta år gammal. Det blir allt svårare att se att det skulle vara där min kropp en dag ska sänkas ner.
Där två eller tre är samlade i Jesu namn kommer jag alltid att ha en plats som är min.
Emma Audas
Nyligen flyttade jag och min man från Åbo i Finland till Vadstena. Många här har använt ordet “modigt” för att beskriva vårt beslut. Och några har också tillagt: “Ni kan ju alltid komma hem sedan om ni inte trivs.” Och när de sagt så har jag märkt att det inte riktigt finns något “hem” för mig att komma tillbaka till. Är det då modigt att lämna, om Vadstena – orten jag aldrig besökt, men som snart blir mitt hem – egentligen inte känns mer främmande för mig än någon annan plats i världen? Rotlös är visst en rätt träffande beskrivning när det kommer till mig, särskilt om vi med rötter primärt menar geografiska sådana.
Men jag är inte rotlös. Mina rötter har bara rotat ner sig i en annan jord än den geografiska.
Jag vet inte var jag vill bli begravd. Det finns ingen ort som för mig är mer “hemma” än någon annan. Men jag vet att jag är döpt i den treenige Gudens namn, och jag hoppas på att en dag få bli begraven av någon som bär uppståndelsens hopp i sitt hjärta. Och jag vet att jag vill tjäna Gud och Kristi kyrka så länge jag lever.
“Vill du leva så bland människor, att du blir vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?” Ja, mer än allt annat. Sedan den 18 juni är jag präst i Svenska kyrkan. Jag har igen fått komma hem, även om jag aldrig var borta. Jag kan ännu inte den rikssvenska trosbekännelsen som rinnande vatten, men jag är ändå på hemmaplan. Där två eller tre är samlade i Jesu namn kommer jag alltid att ha en plats som är min.
Så sanningen är väl att jag vet var jag vill bli begraven. Jag vill begravas i hoppet om uppståndelsen i Jesus Kristus. Och den vinstockens rötter är även mina.
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
