Kommer vi verkligen tillbaka till kyrkan?

Häromveckan kom ytterligare lättnader som möjliggör för de flesta av våra församlingar att mötas i normal skala igen. Ett besked som borde innebära välfyllda kyrkor och en längtan efter att få samlas i Guds hus igen efter så lång tid. Men är det verkligen det vi ser? Till viss del ja, men inte alls i den utsträckning som vi kan förvänta oss.

Pandemin har gjort något med oss. Den gav oss som församlingar en ofrivillig, men också kanske nödvändig paus. En andhämtning från ett föreningsengagemang som höll på att köra slut på många av oss. Samtidigt har vi mött en tid av existentiella frågor då många har mött oro, ensamhet och död. Då kyrkan borde varit en av de röster som hörts starkast med ett budskap som ger svar på människors sökande, kan jag uppleva att vi snarare har passat på att hämta andan. Och detta har fått mig att fundera … kommer vi verkligen komma tillbaka?

Niklas Piensoho skrev i sin gästkrönika (7/7) att pandemin påmint oss om att vi inte går till kyrkan, utan vi är kyrkan. En oerhört viktig insikt och jag tror att en del av oss har upptäckt just det – att tron är så mycket mer än bara församlingsgemenskapen. Den går vidare och djupare. Men jag tror också att de finns dem bland oss som sorgligt nog upplevt motsatsen. Som känt att det kristna livet satt mer i städgrupper och verksamhet än i en erfarenhet av Gud som bär i livets alla skiften. Pandemin blev ett välkommet avbrott och kanske rent av en ursäkt att få lämna.

Den här insikten borde skapa en krismedvetenhet i alla församlingar. Håller vi främst på för vår egen skull eller möter vi nutidsmänniskan där hon verkligen finns? Jag tänker att vi måste våga göra en ordentlig nystart nu. Vi ska inte tillbaka till det som en gång var. Likt Israels folk under ökenvandringen har vi varit i en tid av prövning, men inte för att återvända till det som förut var utan för att ta oss vidare in i ett nytt land. Ett land där utmaningarna är nya, där befolkningen är en annan än vi är vana vid och där vi måste hitta vägar för att anpassa våra traditioner och vårt budskap så att det blir tillgängligt för dem vi möter – utan att för den sakens skull tappa den centrala kärnan.

Egil Svartdahl, pastor och författare, har uttryckt att “Evangeliet är alltid relevant, det möter människans djupaste längtan och behov. Frågan är om vi förmedlar det på ett relevant sätt?”. Det är min djupaste bön och längtan just nu – att vi skulle skärpa blicken för vår samtids utmaningar och våga hitta nya vägar att vara kyrka för att, i en tid som denna, möta människor med det mest relevanta vi har: Jesus själv.

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.