Gästkrönikor
Kyrkan svek min generation
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att vi misslyckades, skriver Ida-Maria Brengesjö.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
För ett tag sedan mötte jag ett par som efter år av funderande nu bestämt sig för att lämna sin församling. Anledningen är inte att tron försvunnit, utan att de inte känner sig hemma, och kanske aldrig helt har gjort det. Kyrkan hade blivit mer av måsten och dåligt samvete än den familj de önskat. I ett hektiskt vardagsliv med barn, aktiviteter och jobb som kräver mycket hade de önskat att den lilla tid de har över inte behövde gå till städning av kyrkan, utan till en hemgrupp där de fick möta troende vänner för samtal och bön. Men så blev det inte och nu väljer de att lämna församlingen – för att få tid att leva kristen gemenskap. Är det inte paradoxalt?!
Det sorgligaste är att de tyvärr inte är de första jag mött … Skillnaden med just detta par är att de aktivt väljer att lämna innan de hamnar i bitterheten, medan andra jag mött sakta har försvunnit ut med tron som en avlägsen rest, ett namn i en matrikel, men inget mer …
De människor jag talar om är de som brann när de var unga, engagerade sig som studenter och kom tillbaka som småbarnsföräldrar. Som investerade tid, pengar och engagemang under många år men som nu, 20 år senare, inte längre orkar fajtas för en förändring som aldrig verkar ske. Kyrkan och församlingen blev ett dränage snarare än en kraftkälla och till sist ger man upp.
Nej, sveket var att vi inte fick ägandeskap.
Ida-Maria Brengesjö
Någon vecka senare hade vi nära vänner på besök här hemma. Vänner som jag lärt känna i olika kyrksammanhang, men i dag är ingen av dem längre kvar. Vi kom att samtala om livet och hur flera av dem kämpar med äktenskap, livspussel och psykiskt välmående. Och plötsligt inser jag den smärtsamma konsekvensen av församlingarnas svek.
Sveket var inte att vi aldrig fick sjunga den lovsång vi gillade eller ordna det där eventet vi önskade. Nej, sveket var att vi inte fick ägandeskap, och konsekvenserna av det ser vi först nu. Långt mycket senare …
Jag funderar på vad det gör med våra församlingar när en generation aldrig får göra församlingen till sin. När människor får medlemskap utan ägandeskap. Jag inser att ingen av dessa vänner vänder sig till kyrkan för stöd. Inte ens när livet havererar är församlingen längre ett alternativ, det tåget har passerat. De broarna av tillit är brända och kyrkan associeras nu mer med besvikelse och krossade drömmar än hjälp. Nu, när församlingen verkligen hade behövts, står de ensamma och utanför.
Och det är med en stor sorg i hjärtat som jag konstaterar att vi misslyckades. Vi gick vilse som församlingar. Vi svek. Gode Gud, hjälp oss att inte svika nästa generation!
Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.
