Kyrkan upplevs som en klubb för inbördes beundran

För någon vecka sedan presenterades Equmeniakyrkans medlemsstatistik, vilket för mig som pastor i samfundet är minst sagt deprimerande läsning. Det är en stadigt nedåtgående kurva och tyvärr är inte Equmeniakyrkans församlingar unika i det. Vi som kristenhet står inför en enorm utmaning i att vända trenden i vårt land. Men det är på intet sätt något nytt.

Den här utvecklingen har vi sett under lång tid och frågan jag ställer mig är hur länge vi ska titta på sjunkande siffror som ett konstaterande av fakta, och när vi faktiskt ska börja se dem för vad de är. Nämligen ett tecken på kris.

Uppenbarligen är det något vi gör som inte längre tilltalar dagens svensk och vi behöver ställa oss frågan vad, eller kanske snarare varför? Varför når vi som kyrka inte längre fram?

För samtidigt som vi ser denna nedåtgående trend finns det andra kurvor och statistiska siffror som visar på något helt annat: Att det andliga sökandet i Sverige ökar; Att intresset för tro ökar och att svenskar inte alls är så sekulära som vi tror. Dessutom har pandemin, klimatkrisen och kriget i Ukraina lett till att intresset för de existentiella frågorna ökat än mer. Såväl i det offentliga rummet som bland mina vänner möter jag en ny öppenhet för att tala om tro och andlighet, men kyrkan förblir ändå ointressant. Hur kommer det sig?

Jag tror att vi behöver öppna ögonen för båda dessa saker. Både att intresset utifrån är stort för det som faktiskt är trons kärna, nämligen tron på Gud och relationen till Jesus genom den Helige Ande. Men också att kyrka som koncept upplevs förlegat, ointressant och en klubb för inbördes beundran med krav på att passa in. Självklart är det att generalisera och undantagen finns, men på det stora hela är det något i vårt sätt att förpacka det andliga livet och trons mysterium som inte längre landar väl bland befolkningen.

Min övertygelse är att evangeliet är relevant. Det möter människans inre längtan och djupaste behov. Jag är övertygad om att Jesus är svaret på människors utsatthet och rotlöshet och just nu möter jag människor som söker det.

Jag möter också en ny, ung generation som står på tårna för att axla ledarskap och göra kyrka. Men en generation som inte vill kliva in i det som just nu är, utan längtar efter en förändring.

Så frågan vi behöver ställa oss är kanske smärtsamt nog denna: I den form vi som kyrka finns i dag, är vi i första hand till för att tillgodose våra egna strukturer? Eller är vi satta här för att möta människors längtan med evangelium? För om det sista är svaret då behöver vi börja tänka om. På riktigt.

Ida-Maria Brengesjö

Ida-Maria Brengesjö är pastor och evangelist i Equmeniakyrkan, samt gästkrönikör på Dagens ledarsida.