Gästkrönikor
På Bjärka har jag hittat en andlighet att bygga ett liv på
Men också annat har upprättats och fått växa på den här platsen som jag ofta återvänt till, skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Emma, kunde du läsa evangeliet i mässan i morgon?” Peter Halldorfs fråga ter sig kanske inte så märkvärdig.
Året var 2016. Det var andra gången jag var på Nya slottet i Bjärka-Säby, men min känsla var en helt annan än sist. Då jag besökt slottet året innan hade jag känt iver och glädje. Men nu, medan jag gick omkring i slottets korridorer, bar min man samtidigt ut sina saker ur det som fram tills nu varit vårt gemensamma hem. Jag skämdes. Jag var inte ens 30, och kände mig rätt misslyckad bland de andra unga vuxna som jag antog att hittills gjort det mesta rätt.
Jag anade redan då att det här var en plats där livet togs på allvar: Där det man gör spelar roll och åtminstone på något sätt förväntas hänga ihop med det man säger. De flesta på Höstmötet var för mig obekanta, men några kände till min aktuella situation. Det gjorde också Peter Halldorf. “Dömer de mig?” minns jag att jag tänkte.
Peter Halldorf hade 15 år tidigare skrivit en text i tidskriften Pilgrim med rubriken När pastorn syndar – en text som talar rätt tydligt om vikten av att vara en förebild och att kunna träda tillbaka om man förlorat människornas förtroende. Texten tangerade min oro: Vilket förtroende skulle någon kunna ha för mig nu? Hur skulle jag kunna tala trovärdigt om kärlek och ett helgat liv?
Jag, som i min ungdom funnits i sammanhang där jag uppfattat Anden som prestation, har för första gången i mitt liv ärligt börjat be bönen “Kom, Helige Ande”.
Emma Audas
“Emma, kunde du läsa evangeliet i mässan i morgon?” En fråga kan kännas som nåd. Jag svarade ja, men friden var kortvarig. “Då får du också beröka evangelieboken.” Det knöt sig i magen och hjärtat fick panik. Min enda erfarenhet av rökelse kom från en församling där de två rökelseivrarna också var de som fick flera av oss att samtidigt lämna våra drömjobb. Rökelse doftade mobbning och våld.
Men samtidigt som min kropp gjorde uppror anade jag en inbjudan till att låta något brustet bli helt. Och nästa morgon svingade jag rökelsekaret, i ett tappert försök att hitta “det rätta knycket”. Och efter mässan kände jag att något inom mig var försonat.
Men också annat har upprättats och fått växa på den här platsen som jag ofta återvänt till. Här har jag hittat en större kärlek till Bibeln, till nattvarden och till lovsången. Här har jag hittat tillbaka till min fromhet – den som alltid hotas av cynism hos kyrkligt anställda. Här har jag hittat en helighet och en andlighet att bygga ett liv på.
Och något av det vackraste: Jag, som i min ungdom funnits i sammanhang där jag uppfattat Anden som prestation, har för första gången i mitt liv ärligt börjat be bönen “Kom, Helige Ande”. Och jag tänker på orden jag bad i tidebönen i morse: “Låt varje plats där vi finner dig bli en helig plats. Herre, ge oss din frid. Amen.”
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
