Gästkrönikor
Pandemin är en kamp mot tistlar - inte någon retreat
Det är inte tillräckligt att höra någons röst, jag behöver få sitta bredvid någon, skriver Eleonore Gustafsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Varje gång någon jämfört den pågående pandemin med en retreat har jag suckat och tänkt att det är ju är precis tvärtom. Retreaten är en möjlighet att för några dagar och under skärmfria förhållanden bilda ett nytt hushåll. Det går inte nu. Skärmen är vår nya gudstjänstplats och nya hushåll är inte att tänka på.
Visserligen har pandemin gjort livet lugnare, många har permitterats och underhållningsmöjligheterna har begränsats, men nätet håller ju fortfarande öppet. Den som vill bli av med sitt skärmberoende har tack vare pandemin fått det ännu svårare. Retreat? Knappast. Snarare ett ännu starkare skärmberoende.
För den som lever själv är retreaten en möjlighet att för några dagar tillhöra ett bedjande hushåll. Men oavsett om man lever själv eller inte är den organiserade retreaten en hjälp att hålla fast vid beslutet att hålla telefon avstängd. Åker man i stället iväg ensam till en stuga blir varje minut en frestelse att bryta det beslut man tagit. Retreaten är en möjlighet att överlåta sig till en gemensam dagsrytm som gör det enklare att förbli i stillheten.
När man går in i tystnaden får de själsliga såren som vi annars dövar med hjälp av brus och underhållning möjlighet att flyta upp till ytan och läkas i den atmosfär som uppstår när man är tillsammans med andra i stilla bön.
Pandemin har tvingats oss isär, vi är hänvisade till vår egen oro, altanbyggen och skärmunderhållning.
Eleonore Gustafsson
Det händer något när vi är tillsammans. Enligt Paulus utgör våra kroppar levande stenar i Guds tempelbygge. Det är inte bara nattvardsbrödet som är ett tecken på Kristi kropp, de andras kroppar är också Kristi kropp. Att åka på retreat är att få luta sig mot den kroppen.
Nu är vi i stället hänvisade till skärmen. Där finns inga kroppar att luta sig mot. Vi kan visserligen se och höra varandra, men vi kan inte “känna av” varandra – närvaron saknas.
Nu är det som det är. Vi måste försöka stå ut. Men det är ingen retreat. Snarare en ständig kamp med tistlarna. De tistlar som enligt Jesus riskerar att ta över våra hjärtans jordmån: “Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd.” (Luk 8:14)
Just nu befinner vi oss i en tistelöken. Pandemin har tvingats oss isär, vi är hänvisade till vår egen oro, altanbyggen och skärmunderhållning.
Jesus sa: “Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.” (Luk 8:15)
Uthållighet sker bäst i grupp. För mig räcker det inte med att höra den andres röst via telefon eller skärm, jag behöver få sitta bredvid en annan kropp som andas.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
