Räkna med djävulen

Vi kom knappt ur pandemin förrän det blev krig runt hörnet och ett hotfullt läge också för Sverige. Vi förfäras åter över våld, mörker och lidande. Vad får människor att göra så här? Frågan bortförklarar förstås inte personligt ansvar för våra handlingar, vare sig här eller i evigheten, men uttrycker paradoxen som utgörs av människans samtidiga förmåga till framsteg och destruktivitet.

Det kristna svaret är arvsynden – eller ursynden, läggningen att säga nej till det högsta Goda – Gud – genom att först nära själviskheten, och som präglar mänskligheten sedan de första människornas uppror mot Gud. Författaren G.K. Chesterton menade att arvsynden faktiskt är den enda kristna doktrin som kan bevisas empiriskt.

Bara här tappar man redan en del kristna. Vaddå synd i arv? Handlar det inte om olika sociala strukturer som vi genom rätt politiska, sociala och ekologiska åtgärder kan bemästra? Men då tappas förstås också frälsaren och frälsningen. Jesus reduceras till en förebild, en Mellanösterns Gandhi. Påstår man sedan att arvsyndens inspiratör är djävulen, drar ännu fler kristna öronen åt sig eftersom det ju låter som sagor. Att vi i olika grader gör det onda skulle snarare bero på en ond “kraft”, existerande av egen kapacitet, och som “djävulen” bara varit en gammaldags, mytologisk omskrivning för.

Detta resonemang har emellertid flera problem. Ett är att Jesus flera gånger talar om, och med (!), en personlig djävul. Som under hans frestelser i öknen och dialogen, inte med “mörkret i vårt inre” (något Jesus ju saknar) utan med en varelse som söker förmå honom att sätta något annat än Gud och Guds vilja främst.

Ett annat problem med att tänka bort en personlig djävul, är att det onda blir en princip i det skapade, med Gud som upphovsman. Men Gud kan inte skapa något ont eftersom Gud är rakt igenom god. Då skulle Gud ha “konkurrens” av en lika mäktig men ond gudom. Och då vore Gud inte Gud och den bibliska utsagan om att allt skapat som i grunden gott, inte sann.

Ondskans förekomst trots en allsmäktig, allgod Gud kan bara förklaras som ett personligt nej till Guds erbjudande om gemenskap och tjänst, från en skapad varelse med en viss form av existens med fri vilja (ängel), vilken i sin tur inspirerar andra skapade varelser med annan form men också med fri vilja (människor), att missbruka denna vilja.

Vi ska alltså räkna med djävulen. Inte för att Gud behöver honom och hans eviga nej. Men för att hans existens och dess konsekvens betyder att Gud måste frälsa oss för att vi ska bli det vi i hans plan, innan alla våra nej, var tänkta att vara. Djävulen har redan förlorat och vill nu förstöra skapelsen genom att dra med oss i fallet. Och hans bästa hjälp där blir vår, inte minst kristnas, förnekelse av hans existens.

Thomas Idergard

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.