Gästkrönikor
Risk för att kyrkorna drabbas av statlig cancelkultur
För den som bestämmer villkoren är det alltid lättare att förvänta åtlydnad istället för att ta oron på allvar, skriver Jacob Rudenstrand.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Både studenter och kollegor deltog i drevet mot Konstfacksprofessorn Sara Kristoffersson. Orsaken var att Kristofferson opponerade sig mot namnändringen av högskolans utställningssal Vita havet. Enligt en grupp studenter var namnet nämligen “rasistiskt kodat” och borde därför bytas ut. En arbetsgrupp formades och uppmanade Konstfack att fortsättningsvis arbeta utifrån en “dekolonial, intersektionell lins”.
Enda problemet: Namnet Vita havet hade inget med rasism att göra, utan hade hängt med sedan 1950-talet då Konstfack ville vara radikal i relation till Kungliga slottets sal med samma namn. Plötsligt ansågs dåtidens radikalism och kritik av makten uttrycka rasism och förtryck. Under tiden arrangerade 44 kollegor en namninsamling mot Kristoffersson och anklagade henne även för skadlig “maktutövning”.
Stormen kring Vita Havet och Konstfacks vurm för samtida teorier om ras, identitet och krav på ideologisk renlärighet påminner mig om min egen episod med samma högskola. Inför Almedalsveckan 2018 bjöd jag in rektorn Maria Lantz som paneldeltagare i ett seminarium om den akademiska frihetens utmaningar. Först tackade hon ja och var mycket positiv till upplägget. Men efter bara en dag backade hon ur. Skälet enligt kommunikationschefen var: “Våra respektive organisationers värdegrunder står alltför långt ifrån varandra”.
Att vi på SEA hade arrangerat debatter med vitt skilda organisationer som Humanisterna, Aftonbladet, Smer, Liberalerna och Journalistförbundet spelade ingen roll. Skillnaderna mellan SEA och Konstfack, som handlade om bland annat vår äktenskapssyn och Åke Green-fallet, sågs som oöverbrygglig. Uppdraget att som högskola och myndighet inte ta ideologisk ställning utan främja ett fritt åsiktsutbyte tycktes då som nu vara irrelevant.
Uppdraget att främja ett fritt åsiktsutbyte tycktes då som nu vara irrelevant.
Jacob Rudenstrand
Som Sara Kristoffersson skriver i sin nyutkomna bok “Hela havet stormar” vittnar Vita havet-debatten “om ett intellektuellt risksamhälle där sårade känslor, upplevelser och ängslighet att kränka tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sakargument”. Och det är inte bara inom akademin som denna cancelkultur av de som uttrycker “misshagliga åsikter” har fått fäste.
I de föreslagna demokrativillkoren för civilsamhälle och trossamfund ryms liknande krav på likriktning och avståndstagande från dem som uttrycker något klandervärt. När Kulturministern nyligen tillfrågades av Altinget om flera organisationers oro och risken för självcensur bedyrade hon istället att civilsamhället “ställer upp på våra demokratiska villkor”. Och visst, för den som bestämmer villkoren är det alltid lättare att förvänta åtlydnad istället för att ta oron på allvar. Någon mer som ser ironin i detta?
Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen (SEA) och har tidigare skrivit gästkrönikor på Dagens ledarsida.
