Gästkrönikor
Strävan efter renhet gör inte kristna ledare fria
Det liv som inte tål dagsljus kommer att skapa oro och konflikt, skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor”, säger Jesus till de tolv apostlar han sänder ut. Varför oskyldiga? Kanske för att den som är oskyldig är fri, och därför vågar säga sanningen och agera i enlighet med den. Och att vara sann är en av herdens viktigaste uppgifter.
Den som är rädd kan skrämmas från att göra det rätta.
Emma Audas
Det här kan hjälpa oss i de samtal vi återigen tvingats föra kring våra kyrkliga ledares moraliska renhet. “Ska inte nåd gå före rätt!?” utbrister någon efter avkragningen. “Ingen är felfri”, säger en annan då pastorn fått gå. Och visst, brustenhet är något vi kan känna igen oss i, och därför något som kan väcka vårt förtroende. Sällan vill vi ha en perfekt ledare; en fläckfri yta får oss snarare att ana oråd och rygga bakåt. Men jag tror att frågan inte handlar om smuts och renhet, utan om något annat.
När vi talar om vikten av att ledaren lever ett gott liv är det inte för att ledaren antas vara bättre än andra människor. Och inte heller för att ledaren skulle vara viktigare än andra.
Men den som är rädd kan skrämmas från att göra det rätta. Den herde som bär på en hemlighet, han som i en underlydandes blick kan bli påmind om en hållhake – han är inte fri. Och då är det svårt att lita på hans ord, beslut och omdöme. Men den ledare som är fri kan vid behov gripa in och tillrättavisa, utan rädsla för att mötas av ett “Själv då? Vem är du att …?”. Det är alltså inte vår renhet vi måste värna mest om vi vill vara sanna, utan vår frihet.
Därför är det viktigt att kyrkans herdar, som har uppgiften att urskilja och visa väg, strävar efter en sådan oskyldighet. Det betyder inte att alla slags misstag gör en människa olämplig som ledare. Men det liv som inte tål dagsljus kommer att skapa oro och konflikt. Och när hemligheterna väl kommer fram gör det ont. Många av oss sörjer fortfarande upptäckten att Jean Vanier – grundaren till kommuniteten L’Arche – under decennier hade utnyttjat kvinnor sexuellt. Självklart kan även brustna människor skapa underbara saker, men om vi anar att herden under lång tid haft något att dölja undrar vi: hur fri var han i det han lärde oss?
“Herre, du visar oss frihetens väg. Fri är blott den … som fått mycket förlåtet” sjunger jag med askonsdagens tecken i pannan. Befrielsen kommer inte ur präktigheten, utan ur en erfarenhet av att vara förlåten, och därmed inte längre vara rädd för andra människor – eller sig själv.
Finns det nåd för våra herdar? Absolut. Det vi behöver är inte våra ledares felfrihet. Men vi behöver deras frihet.
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
