Gästkrönikor
Svårsmält moraliskt att inte ingripa när oskyldiga slaktas
Barmhärtighet mot dem som torterar och mördar oskyldiga kan vara praktiskt omöjlig, skriver Markus Uvell.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Talibanernas övertagande av allt större delar av Afghanistan är som en ond dröm. Det händer igen. Samma övergrepp, tortyr och mord. Samma systematiska förtryck och förslavande av kvinnor. Risken är stor att de senaste årens framsteg raderas ut.
Situationen är mycket komplex, det är ytterst svårt att veta vad som kommer ske och vad den demokratiska världen borde göra.
USA:s reträtt, som gjort talibanernas offensiv möjlig, belyser även den grundläggande moraliska frågan: bör vi med vapen försvara människor i andra länder från övergrepp? Har vi en plikt att göra det? Eller tvärtom att avstå?
Många kristna tenderar att luta åt det sistnämnda. Antingen utifrån en principiellt pacifistisk hållning eller i alla fall en motvilja mot våld som problemlösning. Ett helt annat perspektiv presenteras av teologiprofessorn Nigel Biggar i den tankeväckande boken In Defence of War (Oxford University Press 2013).
Biggar avfärdar den pacifistiska hållningen, samt beskriver ett moraliskt och teologiskt grundat synsätt på krig som ibland oundvikligt. Han konstaterar att pacifismen inte följer direkt av Bibeln, även om Jesus aktivt avstod från våld och uppmanade andra att göra det samma. Biggar påpekar att vårt kristna ansvar för utsatta människor förpliktigar.
Resonemanget börjar hos kyrkofadern Augustinus och teorin om det rättfärdiga kriget. Enligt denna finns hedervärda skäl att använda militärt våld, om det sker i ett gott syfte, för att undvika större lidande och om metoderna inte är onödigt grymma.
Att avstå från att ingripa när oskyldiga slaktas är ett svårsmält moraliskt alternativ.
Markus Uvell
Biggar uppfattar Augustinus principer som otillräckliga och konkretiserar analysen ytterligare. Han menar att väpnad vedergällning mot förtryckande regimer kan rymmas inom ramen för en kristen moralsyn. Men endast om syftet inte är hämnd, drivkraften inte är hat och döden inte ett självändamål. Då kan vedergällning skydda de oskyldiga och återupprätta människovärdet.
Samtidigt är gränsen mellan försvarbar vedergällning och förkastlig hämnd inte knivskarp. Det är lätt att se framför sig hur begreppen över tid glider och gränserna för det acceptabla våldet successivt flyttas.
Det är en svår balansgång. Som kristna förväntas vi förlåta, vända andra kinden till om vi angrips. Men vi förväntas också stå upp mot förtryckare, även när det inte är vi som attackeras utan människor på andra sidan jorden. Att avstå från att ingripa när oskyldiga slaktas är ett svårsmält moraliskt alternativ.
Mycket talar för att krig inte alltid kan undvikas, att barmhärtighet mot dem som torterar och mördar oskyldiga kan vara praktiskt omöjlig. Att kriget ibland rentav kan vara vår plikt.
Markus Uvell är opinionsanalytiker och författare. Han har tidigare skrivit gästkrönikor på Dagens ledarsida.
