Transideologi är gnosticism

Påven meddelade häromveckan att den helige Irenaeus av Lyon ska få titeln kyrkolärare. Irenaeus, född i Smyrna i dagens Turkiet, blev biskop i Frankrike och dog martyrdöden runt år 200, räknas till de tidiga kyrkofäderna och äldsta helgonen. Han var lärjunge till martyren Polykarpos, som i sin tur var lärjunge till aposteln Johannes, som stod vid Jesu kors och mötte honom uppstånden.

Kyrkolärare är en hederstitel på kyrkohistoriska personer som anses ha förkunnat tron på ett särskilt betydelsefullt sätt. Mest känd är kanske Augustinus. Givet Irenaeus centrala roll för den kristna trons snabba systematisering i en mycket pluralistisk miljö, har många länge sett honom som kyrkolärare. Men med tanke på utmaningarna för kristenheten i vår tid är tituleringen just nu mer än en formsak.

Ireneaus kämpade mot gnostiska influenser i den tro som är en oförvanskad skatt från apostlarna. Gnosticismen, av ett grekiskt ord för “insikt”, är ett utomkristet tänkesätt som fick fäste bland kristna på 100-talet. Den ger det andliga – sinnet, tänkandet, viljan – företräde framför det materiella – kroppen – som ses som fallet till sitt väsen, skapat av en ond gud. Befrielsen från kroppen är målet. Mot detta ställde Irenaeus den bibliska uppenbarelsen om skapelsens och materiens ursprungliga godhet, och om Guds inkarnation, att Ordet blev kött, i Jesus Kristus som uttryck för Guds vilja att rädda också materien från konsekvensen av syndafallets nej till Gud.

Gnosticismen överlevde emellertid och blommar nu ut i den transideologi som nästlar sig in också bland kristna: tanken att kroppen inte är en del av den vi är, utan finns för oss att manipulera och omgestalta med kemi och kirurgi allt efter sinnelag. Irenaeus påminner då om att Guds människoblivande och Kristus fysiska uppståndelse tvärtom visar att våra kroppar, med deras könstillhörighet (som dna bekräftar inte kan ändras!), är omistliga delar av dem vi är; av vad vi har att växa in i, och bli frälsta i.

Gnostiskt är det också att se en motsättning mellan Gamla och Nya testamentets Gud, vilket blev teologiskt gångbart under 1900-talet. Irenaeus ger ett första vittnesbörd om motsatsen: Guds barmhärtighet i Kristus måste ses i ljuset av Guds rättvisa och människans nej.

Guds vrede och barmhärtighet är två delar av samma gudomliga kärlek som i relation till synden blir en dömande eld, och i relation till den botfärdige syndaren en öppen fadersfamn. Vi kan bara förstå Jesus och hans självanspråk, och därmed Guds oföränderlighet, när vi ser Jesus som fullbordandet av det enda frälsningsverk Gud påbörjar i det Gamla testamentet.

Irenaeus 1800 år sena upphöjelse är ett uttryck för den profetiska försynen: precis det han lärde behöver kristna påminnas om just i dag.

Thomas Idergard

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.