Gästkrönikor
Vad är det egentligen som konfirmeras i konfirmationen?
Är det inte dags att de reformatoriska kyrkorna reformerar sitt konfirmationsbegrepp, skriver Eleonore Gustafsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Just nu är det många församlingar runt om i landet som firar konfirmationsgudstjänster, men vad är det vi firar egentligen? För många år sedan fick jag ett mejl från en person som ville ansöka om att få bli prästkandidat i Svenska kyrkan och därför behövde ett konfirmationsintyg. Eftersom vår församling hade två handlingar som båda skulle kunna kvala in som en motsvarighet till Svenska kyrkans konfirmationsrit ställdes frågan på sin spets.
Den handling som mejlskrivaren hade i åtanke var den gudstjänst som avslutade det baptistiska församlingar länge kallade för “kristendomsskolan” men som numera kallades för det märkliga begreppet “konfa” och som är tänkt att motsvara Svenska kyrkans konfirmationsundervisning. Men kunde detta verkligen kallas för konfirmation? I Svenska kyrkan är konfirmationen en bekräftelse av dopet men i baptistiska församlingar är de flesta som konfirmerar sig inte döpta.
Den handling jag själv hade i åtanke var den handpåläggning som skedde i samband med mejlskrivarens dop, en handling då man ber om den helige Andes närvaro över den döpte. Mitt resonemang byggde på konfirmationens historiska bakgrund.
I den tidiga kyrkan blev man medlem i församlingen genom nedsänkning (dopet), smörjelsen med olja (konfirmationen) och kommunionen (nattvarden), och dessa tre handlingar skedde vid ett och samma tillfälle. Så är det fortfarande i ortodoxa och orientaliska församlingar, spädbarnen sänks ned i en balja, smörjs med helig olja och får till sist del av nattvarden genom en droppe vin som ges med hjälp av en sked.
Personligen hoppas jag på att vi hittar tillbaka till den bibliska bakgrunden till begreppet.
Eleonore Gustafsson
Smörjelsen betraktas i katolsk och ortodox tradition som ett sakrament, och detta sakrament kunde i väst bara utföras av biskopen. Därför ledde detta till att de nydöpta utestängdes från nattvarden i väntan på biskopens besök, vilket i väst senare formaliserades till en rit i samband med en viss ålder. En ordning som Svenska kyrkan behöll efter reformationen (men utan olja, bara handpåläggning och bön om Andens närvaro, och utan att kalla det för ett sakrament).
Hur gick det då med intyget? Det visade sig vara ett missförstånd, det behövdes inget intyg. Konfirmationen är som sagt inget sakrament i Svenska kyrkan. Trots det är jag ändå nyfiken, vilken av dessa handlingar skulle jag ha valt? Avslutningsgudstjänsten eller handpåläggningen?
Och när jag ändå ha ordet: är det inte dags att de reformatoriska kyrkorna reformerar sitt konfirmationsbegrepp? Personligen hoppas jag på att vi hittar tillbaka till den bibliska bakgrunden till begreppet: bön om den helige Andes sigill som bekräftar den troendes frälsning.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
