Gästkrönikor
Vad är det vi ska ställa om egentligen?
Okänd mark kräver tydligare ledarskap, skriver Eleonore Gustafsson.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Är webbgudstjänsten ett budskap som ska sändas ut eller en handling som man gör tillsammans? Det är en fråga som debatterades i Kyrkans tidning tidigare i vår.
En av debattörerna, Mikael Löwegren, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, menade att gudstjänsten framför allt är en gemensam handling. Löwegren och den stiftelse han leder hör till den högkyrkliga falangen inom Svenska kyrkan. De livesänder sina högmässor och bjuder sedan in de som deltagit att ta sig till kyrkan för att ta emot bröd och vin efter webbsändningens slut.
Protestantismen brukar delas in i två grupper, en lågkyrklig och en högkyrklig falang. Den högkyrkliga falangen har en hög syn på kyrkans ämbeten, sakrament och tradition, de lågkyrkliga betonar i stället det allmänna prästadömet, Ordets förkunnelse och vikten av missionell förnyelse.
Men som alla andra generaliseringar ska även denna tas med en nypa salt. Ta Oasrörelsen till exempel, en förnyelserörelse som lyckats omfamna både högkyrkliga och lågkyrkliga värden. Den förenande faktorn är karismatiken.
Kan de högkyrkliga och lågkyrkliga karismatikerna lära av varandra?
Eleonore Gustafsson
Det som högkyrkligheten och karismatiken har gemensamt är synen på gudstjänsten som en gemensam akt av tillbedjan och som ett fysiskt förnimbart möte med det gudomliga. Sången och bönen betraktas som en tjänst inför Gud, därför står man upp stora delar av gudstjänsten, i respekt för Guds helighet.
Efter predikan förväntar man sig ett gudomligt vidrörande, vilket för de högkyrkliga sker vid nattvarden och för de lågkyrkliga vid den personliga förbönen, eller både och som i Oasrörelsen.
Tillhör man varken den högkyrkliga eller den karismatiska falangen betraktar man i stället gudstjänsten som ett budskap som ska kommunicera och bygga upp de församlade. Även den unisona sången betraktas som uppbyggliga budskap, därför är dessa sånger formulerade som budskap riktade till människosjälen (“Vilken vän vi har i Jesus”) i stället för böner adresserade till Gud (“Bara i dig har min själ sin ro”).
“Ställ inte in, ställ om” har vi sagt i ett drygt år nu, men vad är det egentligen som ska ställas om? Ett budskap eller en handling?
Okänd mark kräver tydligare ledarskap. Den som leder gudstjänsten måste klargöra vad det är man sänder ut, är det ett budskap som går att tas emot sittandes i tv-soffan, eller är det en gemensam handling som kräver att man står upp och sjunger med? Och hur är det gudomliga vidrörandet tänkt att ske, vilka gudstjänsthandlingar möjliggör för ett sådant möte? Kan de högkyrkliga och lågkyrkliga karismatikerna lära av varandra?
Det är frågor som tåls att tänka på, även när det inte är pandemi.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
