Vad sägs om att sluta använda ordet “föräldraledighet”?

Ord vi använder för olika fenomen påverkar vårt sätt att tänka om dem. Omsätts sedan tänkandet i handling, är sannolikheten stor för att fenomenen påverkas av det som orden först uttryckte. I den här texten presenteras ett möjligt empiriskt belägg för den tes jag just formulerat, och rättfärdigas ett litet privat projekt som jag har.

För att börja med det sistnämnda. Jag reagerar alltid när personer säger att de ska vara “föräldralediga”. Och då främst inte för att det, förstås, inte är “ledigt” att vara hemma med småbarn, men däremot riktat mot det könsneutrala ordet “förälder”. Jag brukar ställa motfrågan: “lär du ditt barn att kalla er för ‘förälder 1’ och ‘förälder 2’?”, varvid svaret, förvånat eller irriterat eller båda, blir: “självklart inte”. Följt av min poäng: “säg då att du ska vara pappaledig (alternativt mammaledig)”. För alla barn har i biologisk mening en mamma och en pappa, och det psykologiskt, socialt och andligt bästa för barnet, även om det inte alltid kan förverkligas, är att också växa upp med en mamma och pappa.

Så till vad som kan vara ett empiriskt belägg. Jag fick häromdagen syn på en översatt bok med tecknade bilder och korta texter för barn, tre-sex år, med några år på nacken, att användas i förskolan, med titeln “Hur görs bebisar?”. Med färgglada, könlösa figurer förkunnar boken, från ett förlag som säger sig vilja förändra världen: “När vuxna vill göra en bebis måste de ha ett ägg från en kropp och en spermie från en annan kropp … Alla kroppar har inte ägg. Några har och andra inte … Alla kroppar har inte spermier. Några har och andra inte … Precis som ägg och spermier har en del kroppar livmoder och andra har det inte … Vem hjälpte till att föra samman det ägg och den spermie som blev DU?” För att hålla öppet för abort, förstås, ifall “kroppen med livmoder” så önskar får man anta, tilläggs: “Först är det bara en superliten sak. Ibland växer inte den lilla saken. Och ibland växer den till en bebis”.

Vad barn ska lära sig är alltså att våra kroppar inte är en del av oss, utan objekt att användas på olika sätt och att det inte finns något kvinnligt och manligt som syns i kroppsliga skillnader. Så sprids ideologin att människan konstruerar sig själv, tvärtemot både naturvetenskap och rationell filosofi och att tillvaron saknar fasta kategorier och därmed fasta värden. Vem som vinner på att samhället i framtiden kommer präglas av en total förvirring med en aldrig tidigare skådad egocentrisk relativism – “allt är vad jag vill det ska vara” – måste verkligen diskuteras. Men under tiden: Vad sägs om att sluta använda ordet “föräldraledighet”?

Thomas Idergard

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst. Han skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.