Vi får aldrig antyda att den vars relation brustit inte varit duktig nog

“Kunde du skriva en krönika om hur man håller kärleken vid liv?” Han tänkte att jag, med min erfarenhet, säkert har funderat en hel del på hur man har det bra ihop.

Och det har jag. När jag var 17 år visste jag massor om relationer. Församlingen hade gett mig mycket undervisning på temat, så jag kände mig klok och välutrustad inför min livslånga relation: Jag visste att utseende inte var det viktiga, att snällhet och bra värderingar var viktigare än coolhet. Jag visste att vänskapen är en underskattad grogrund och att attraktion kan växa sig starkare med tiden.

Jag visste att samboende ger sämre förutsättningar för ett livslångt äktenskap och jag hade slukat boken om de fem kärleksspråken. Inte mycket skulle lämnas åt slumpen. Jag var förberedd, nu var det bara för den rätte att träda fram. Och då han väl gjorde det skulle vi gå äktenskapskurs.

När jag var 27 år visste jag mer om relationer. Jag visste att goda råd inte räcker. Att de tips och kloka tankar jag tagit del av inte förmådde täcka in livets och människors komplexitet. Jag visste att den undervisning jag fått inte bara var otillräcklig, utan delvis vilseledande. Jag hade farit illa av saker som sagts, och jag mötte andra med liknande erfarenhet. Men nu visste jag bättre, så jag satte mitt hopp till mig själv: Jag litade fullständigt på min förmåga att kommunicera, att uppmuntra och bekräfta, att vara lyhörd.

Jag visste att jag konstruktivt och lugnt kunde hantera konflikter, att jag var beredd att kompromissa och – kanske framför allt – att jag skulle våga söka hjälp den dag det behövdes. Jag var väldigt duktig på att vara gift. Skulle jag gå en äktenskapskurs? Aldrig! Jag skulle hålla den!

Nu är jag 34 år och jag har ingen aning om vad min relationskunskap eventuellt är värd. Men jag har lite mer livserfarenhet, och tänker att det med relationer är lite som med prästen i gudstjänsten. En präst kan förstöra en gudstjänst genom att vara dålig, men en präst kan aldrig vara så skicklig att personen i bänken garanteras en god gudstjänstupplevelse. På samma sätt med relationer: Du kan förstöra relationer genom att vara hopplöst svår att leva med. Men inte ens den bästa kommunikationsförmågan i världen kan garantera att relationen håller.

Det här är viktigt att minnas då vi i kyrkan undervisar om relationer. Kursdagar och kloka böcker har sin plats. Men vi får aldrig antyda att den vars relation brustit inte varit duktig nog, uthållig nog. Det vi kan göra är att hjälpa människor att rensa bland det som hindrar dem från att älska. Men att relationen och kärleken faktiskt överlever – det är i sista hand en gåva, bortom vår kontroll.

Emma Audas

Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.