Jubilar
Diakonen som corona-anpassar det mänskliga mötet
Emma Tolf har stått och frusit ute i trädgårdar för att på så sätt komma nära dem hon är ute och träffar som diakon. Pandemin har tvingat fram ett nytänkande på jobbet, men hemma är det nästan som vanligt.
När Dagen når Emma Tolf är hon på arbetsplatsen i småländska Anderstorp, någon mil från hemmet i Gnosjö.
– Mentalt är det härligt att komma bort, erkänner hon.
Emma jobbar som diakon i Svenska kyrkan och det senaste året har inneburit en hel del förändringar på grund av pandemin.
– Först tyckte jag bara att det var tråkigt, men sedan har jag sett det som en utmaning, berättar Emma om tillvaron.
Inte minst vill hon som diakon värna det mänskliga mötet även under en pandemi.
– Så jag har stått i oändligt många trädgårdar och pratat med folk. I november och december var det så kallt så jag stod och frös, jag hade aldrig rätt kläder på mig, säger Emma och skrattar.
– Ibland har jag fått stå i trapphus också och det har faktiskt hänt att jag har gått in i människors bostad.
De här mötena sker på ett så smittsäkert sätt som möjligt, men Emma vill som diakon också vittna om att det inte bara är viruset som påverkar folk.
– Om man mår så oerhört dåligt att man nästan är självmordsbenägen, vad är då farligast, är det coronaviruset, undrar hon retoriskt?
Varför blev du diakon?
– Jag upplevde att Gud i stort sett sa till mig att jag skulle bli det, säger Emma.
Hon berättar att hon blev kristen när hon var 15 år och kommer inte från någon kyrklig bakgrund. Hon hade heller inte tänkt sig ett jobb i kyrkans tjänst.
Men efter att hon läst Folkhälsovetenskap några år på universitetet kände hon att det var dags för en paus. Det var då tanken på att bli diakon slog henne.
– Några kompisar som inte är kyrkliga sa “det har vi vetat hela tiden”. Till och med min pappa sa det, som inte är troende. Det är så skönt när folk vet mer om mig än vad jag själv gör, säger Emma lite skämtsamt.
Som diakon arbetar hon för att människor ska må bra till kropp, själ och ande. Att se helheten är viktigt då en människa knackar på och behöver hjälp, ofta gäller det ha förståelse för hur människor har hamnat där de har hamnat.
– Det är lätt att vara klok när man är en Medelsvensson som har det bra. Då kan man berätta för andra vilka beslut de bör fatta. Men när du själv har det jobbigt är det inte alltid så lätt, säger hon.
Som diakon blir hon därför någon annans medvandrare, ofta under en längre tid, för att hjälpa, stötta och peppa längs vägen.
Nu har Emma jobbat i ungefär tio år som diakon, först i Burseryd och nu alltså i Anderstorp. Ursprungligen kommer hon från Alingsås.
Förutom jobbet handlar det mesta just nu om familjen, med tre barn att ta hand om. Coronapandemin har slagit undan benen för många människors livsstil, men Emma konstaterar att hon själv befinner sig i den bästa livsfasen man kan under rådande omständigheter.
– Jag har fortfarande barn som vill hänga med mig och som gärna vill vara hemma, konstaterar hon.
Så därför har de som familj inte behövt avstå så mycket. Emma konstaterar att även om det vore fritt fram att göra vad man ville hade livet ändå inte varit så mycket häftigare.
– Det är väl mötena med vänner som man saknar. Men vi är ändå fem i familjen och man får se till att fixa den lilla glamour som är möjlig.
Jacob Zetterman är reporter på Dagen.
