Jubilar
Inger Edén vill fortsätta engagera för barnen
”Att sälja brickor för Nkingasjukhuset i Tanzania tar mycket mer tid än att fylla 80 år”

Tusentals barn och föräldrar har mött barnpastorn Inger Edén i Smyrnakyrkan i Göteborg och i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Hon har alltid skapat rörelse omkring sig och dragit med sig andra. På äldre dagar knyter hon nu kontakter med persiska kvinnor i Tranås och samlar in miljoner till Tanzania via projektet Afrikabrickan.
Det är inte kul att bli rynkig, säger Inger Edén på sitt pillemariska sätt när Dagen ringer upp, men skjuter snabbt in att hon är glad för livet och tacksam för god hälsa.
Barnen, missionen och församlingsarbetet har varit den röda tråden i hennes tillvaro.
– Jag har alltid haft en förkärlek till barnen – och för att rekrytera, stimulera och ordna så att det finns ledare med hjärtat på rätta stället.
– Har jag förmått det, så är jag glad, säger Inger Edén.
– Det är viktigt att se varje barn, och att uppmuntra och bekräfta. Självklart ska vi ge dem en sund udsbild och en sund självkänsla.
Mötte 25 000 skolbarn
I Filadelfia i Stockholm var hon starkt delaktig i att samla barnen till stora musikalprojekt ihop med musikledarna Gun-Britt och Lars-Erik Holgersson, och hade 25 000 skolbarn på besök. På 1970-, 80- och 90-talen kallades kvinnor i pingströrelsen sällan barnpastor. Men det var den funktionen Inger Edén hade i flera kyrkor i landet. Hon arbetade också på Dagenhusets barn- och ungdomsredaktion en period.
Det går undan i samtalet. På 80-årsdagen på annandag jul blir det stor fest med gäster i Brunnsparkskyrkan i Tranås, med ”berättarkonsert”, där Inger Edén ska dela med sig från sitt liv. Vidare bjuds det musikalisk underhållning av gäster och uppträdanden av barn, dans från Kina och internationell buffé. Med mera.
Engagerad för integration
Men det är annat som upptar hennes tankar när vi pratas vid ett par veckor in i advent.

Hon har just den här dagen varit hemma hos en kongolesisk familj i Tranås, och kvällen innan var det fest för kristna persisktalande kvinnor som konverterat från islam och blivit kristna.
Inger Edén är fascinerad av deras livsberättelser. Under den stora flyktingvågen engagerade hon sig för afghanska asylsökande.
– Vi måste vara uthålliga och trofasta. Annars blir det inget, säger hon om integrationsarbetet.
Tygmönster blir brickor
Projektet Afrikabrickan till stöd för kvinnor i Tanzania är det andra stora engagemanget för tillfället. Det handlar om att tillverka kaffebrickor utifrån tygmönster från landet, och sälja dem till förmån för missionen i just Tanzania. Framför allt går pengarna till förlossningsvården på missionssjukhuset Nkinga. Inger Edén är en av initiativtagarna till Afrikabrickan.
Hon berättar att det såldes brickor för 133 000 kronor en av de första helgerna i december, och att det över tid handlar om 4,5 miljoner kronor som har kunnat förmedlas till Tanzania.
– Det här tar mycket mer tid än att fylla 80. Vi ska packa, bära, skicka och organisera. Förra helgen var vi 20 personer som var ute och sålde från Skellefteå i norr till Malmö i söder.
”Flyttbar och förändringsbar”
Ett års arbete på svenska skolan i Cochabamba i Bolivia, i missionens tjänst, väckte henne kring rättvisefrågorna för världens barn, och hur livsavgörande en liten insats kan vara. Under sin tid i Filadelfia, Stockholm, besökte hon Tanzania i sitt uppdrag.
Hon har varit ”flyttbar” och ”förändringsbar”, formulerar Inger Edén det själv. Andra kortare arbetsperioder har handlat om att värva frikyrkomedlemmar till nykterhetsrörelsen, leda Turistkyrkan på Las Palmas och om att jobba med civilsamhällesengagemang på regeringskansliet. Liksom att bo en period i Norrland.
Men nu är Inger Edén alltså tillbaka i Tranås, där hon växte upp i en lantbruksfamilj med grisar, kor och höns, och hon tidigt blev uppmuntrad att vara med som ledare i pingstkyrkans söndagsskola redan som 13–14-åring. Gott om utrymme för lek gavs henne som flicka, men när det var dags att bärga höet var det självklart för Inger Edén och de andra barnen att åka med i skördetröskan.
– Då fick vi inte bada utan var tvungna att spotta i näven, och inte gå hem förrän det var klart. Det var en bra lärdom för livet.