Är dopet bara fest och tradition, Svenska kyrkan?
Dopkampanj behövs, men bara om den visar att dopet är på riktigt, skriver Elisabeth Sandlund.

Är Svenska kyrkan vänstervriden eller inte? Det är ett ämne det stormar om med ojämna mellanrum, inte bara, eller ens främst, i inomkyrkliga sammanhang. Dagenläsarna har den senaste tiden kunnat ta del av såväl ett genomarbetat Dokument, välargumenterande ledartexter som spetsiga debattartiklar.
Visst finns det anledning att diskutera kyrkans agerande i samhällsfrågor. Men det finns sådant som är ännu viktigare: Hur sköter Svenska kyrkan sitt kärnuppdrag – att sprida evangelium? Och hur förvaltar hon sina sakrament, nattvarden och dopet?
Ingen som tittar på de reklamfinansierade tv-kanalerna kommer att kunna undgå kyrkans satsning på att under parollen ”Livets första fest” lyfta fram dopet i korta, estetiskt tilltalande filmer till tonerna av Tryggare kan ingen vara.
Det är ett välbehövligt projekt. Kurvan över andelen döpta av alla födda barn har störtdykt från en nivå på runt 80 procent i början av 1970-talet till bottennoteringen 27,5 procent 2020. Här är förstås coronapandemin en del av förklaringen och i fjol steg andelen till samma nivå som 2019, 42 procent. Men det är ändå en kraftig nedgång som bidrar till kyrkans medlemstapp och på sikt, när barnen växt upp, försämrad ekonomi.
Anledningen till att dopet är ett sakrament är ju inte att Svenska kyrkan ska få fler medlemmar eller att släkt och vänner ska bjudas på fest. ”Genom dopet föder han /Gud / oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och till ett liv i förening med honom,” heter det i inledningsorden till dopgudstjänsten.
Gud finns förvisso med, men betoningen ligger på fest och tradition.
Elisabeth Sandlund
Om detta sägs det ingenting i reklamfilmerna. Självfallet är de inte platsen för teologiska utläggningar. Det är värre att dopets djupa innebörd inte heller får en framträdande plats i den uppfräschade informationen på Svenska kyrkans hemsida.
Gud finns förvisso med, men betoningen ligger på fest och tradition. Det framhålls att barnet kan döpas ”i kyrkan, hemma eller på en älskad plats någonstans”, trots att kyrkoordningen är tydlig med att dopet ”vanligen” sker i församlingens gemensamma gudstjänst för att ”Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap och för henne in i sin kyrka och församling”.
När det gäller faddrar slår kyrkoordningen fast att en fadder ska vara villig ”att dela ansvaret för den döpta personens kristna fostran”. Ord och inga visor i motsats till sajtens till intet förpliktande formulering: ”Som fadder kan du be för barnet och berätta för det om att Gud finns med i livet” (min kursivering).
Dopet är på riktigt. Om kampanjen leder till en rusning till dopfuntarna måste prästerna i landets församlingar lyckas förmedla detta, tydligt och klart utan att darra på manschetten. Allt annat vore att svika ansvaret för kärnuppdraget och, på köpet, förflacka sakramentsförvaltningen.