En verklighetsförankrad rädsla för terrordåd är helt nödvändig
Vi måste hålla balansen mellan nödvändiga säkerhetsåtgärder obefogad panik, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Exakt hälften av Sveriges befolkning är enligt en opinionsundersökning från förra veckan mycket eller ganska oroliga för att en terrorattack ska inträffa i vårt land. Betydligt färre, 35 procent, tänker ändra sitt beteende för att minska risken att bli utsatt. Ologiskt? Nej, snarare realistiskt. Det är en sak att vara rädd för att terrorister – välorganiserade eller enskilda galenpannor – ska slå till någonstans, en annan att leva i skräck över att själv bli drabbad.
Rädsla är en allmänmänsklig känsla, som är av ondo om den gör oss handlingsförlamade eller tvärtom får oss att vidta överdrivna eller helt onödiga försiktighetsåtgärder. Men en verklighetsförankrad rädsla för sådant som är farligt på riktigt är däremot nödvändig och konstruktiv.
När kyrkor runt om i landet nu måste hantera risken för terrorangrepp påminner det om situationen våren 2020 och framåt när coronapandemin tvingade fram åtgärder som ingen gillade men som de allra flesta insåg var nödvändiga. Antalsbegränsningarna stred mot den grundläggande principen att alla alltid ska vara välkomna i Guds hus för att fira gudstjänst och den diakonala verksamheten utsattes för stora påfrestningar när det inte ens räckte med armlängds avstånd för att hålla distans till smittan.
Men parallellen haltar. Även om coronaviruset inte alltid betedde sig som experterna trodde fanns kunskap, som växte över tid, om hur farlig smittan var och vilka motåtgärder som var mest effektiva. I terrorismens väsen ligger tvärtom att dess yttringar är oberäkneliga, att dess mönster är svårt att upptäcka och att riskerna varierar, inte bara över tid utan också beroende på plats.
Räkna med Guds beskydd men gör vad du kan för att förebygga att det som inte får ske ändå händer.
Elisabeth Sandlund
Det är utmärkt med generella råd om hur lokala kyrkor ska tänka och agera. Att se alla besökare i ögonen och hälsa dem välkomna är en god regel som borde gälla alldeles oavsett var på terrorrisk-skalan vi befinner oss. Men skillnaden mellan den lilla frikyrkan i Knäckebrohult, som är stängd och låst när ingen samling pågår, och katedralen i storstan, där människor av alla slag strömmar in och ut alla tider på dagen, är gigantisk.
I söndags hälsade jag välkommen till högmässan i min kyrka, som definitivt är av det andra slaget. Kanske blev de som lyssnade mer oroliga än lugnade när jag poängterade vikten av att ha koll på sina tillhörigheter, inte lämna väskor i bänkarna och respektera att inpassering endast sker genom stora porten? Eller är det bästa vi kan göra just nu, för att uppmuntra vaksamhet men hålla rädslan i schack, att visa att vi visserligen räknar med Guds beskydd men ändå gör vad vi kan för att förebygga att det som inte får ske ändå händer.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
