EU har enats om en prislapp på människor
Ett mirakel? Möjligen för byråkraterna och politikerna, men inte för flyktingarna, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Många trodde att det var omöjligt. Men i förra veckan lyckades EU:s migrationsministrar komma överens om ett förslag till gemensam migrationspolitik. Överens och överens, det kan diskuteras. Två länder, Polen och Ungern, röstade emot och fyra lade ner sina röster. Men ja-rösterna räckte för att uppnå villkoret för att beslut ska kunna fattas.
Nu går processen vidare med att få med även Europaparlamentet på, om uttrycket tillåts, flyktingbåten. Och splittringen bland ministrarna ger en föraning om att det blir en komplicerad historia.
Sveriges migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) höll, i kraft av att Sverige är EU:s ordförandeland, i klubban. Hon är belåten. Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson, tidigare S-märkt minister, som ansvarar för migrationsfrågor i EU-kommissionen, likaså. Att EU kommit så här pass långt ses nästan som ett mirakel med tanke på att medlemsländernas hållningar, intressen och erfarenheter spretar åt alla upptänkliga håll.
Ett mirakel för EU-byråkrater och EU-politiker. Men allt annat än ett mirakel för de människor som det faktiskt handlar om, de som desperat sätter sina liv på spel för att försöka ta sig till Europa, på flykt undan krig, förföljelse och fattigdom. Om EU har ett kollektivt hjärta är det inte ett bultande sådant av kött och blod utan ett av sten, alltmer förhärdat av de påfrestningar som de senaste decenniernas migrationstryck inneburit.
Att EU kommit så här pass långt ses nästan som ett mirakel.
Elisabeth Sandlund
”Hur kan EU-länderna på bästa sätt gemensamt hjälpa så många som möjligt till en ny framtid på europeisk mark?” Det hade teoretiskt kunnat vara en utgångspunkt för ansträngningarna att få till en samfälld migrationspolitik. Men den tanken är sedan länge död, om den någonsin haft livskraft. I stället handlar det om att se till att så få som möjligt söker sig till Europa, att så många som möjligt av dem som ändå tar sig hit skickas tillbaka så snabbt det går och att endast den lilla rännil som uppfyller strängast tänkbara definition på asylskäl får en chans till en ny framtid.
Som om inte det vore obehagligt nog har migrationsministrarna också enats om en prislapp på människor. Det land som inte vill delta i omfördelningen av flyktingar, alltså ta emot några av dem vars asylskäl inte går att ifrågasätta, har bara att lätta på plånboken och punga ut med 230 000 kronor per individ. För svensk del går det, cyniskt nog, att köpa sig helt fri för den facila summan av 210 miljoner kronor.
Ja, migration orsakar problem. Ja, EU måste hantera frågan. Ja, för svensk del har integrationen kapsejsat genom decenniers försummelser. Men, nej, inget av detta är värt att allt vad humanitet och medkänsla heter kastas överbord.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
