Gå inte på myten att fasta skulle vara något extremt

Vid den här årstiden år 2000 hade jag varit kristen i ett halvår och kunde räkna in ett antal aha-upplevelser av mer eller mindre omskakande karaktär. I tunnelbanans rulltrappa vid Fridhemsplan, på väg till min dåvarande arbetsplats på Svenska Dagbladet efter morgonmässan i S:ta Clara, fick jag ytterligare en.

I kyrkan hade jag plockat på mig ett papper med en rubrik i stil med ”Varför ska jag fasta inför påsk?”. Jag hade ögnat igenom texten och sorterat in budskapet i facket för ”intressant men inget för mig”. Men plötsligt grep insikten mig: ”Det är det visst. Du ska ta chansen.” Jag var så uppfylld av beslutet att jag störtade in till en kollega som några veckor tidigare vågat avslöja sin kristna tro. Kollegan blev förskräckt: ”Nej, nu går du alldeles för långt. Att fasta är extremt.”

Jag blev inte avskräckt. Och jag är glad att jag tog till mig de goda råden på papperet från kyrkan, bland annat att inte ta i för mycket, att inse att fasta inte handlar om kroppslig späkning för späkningens skull och att det finns oändligt många sätt att fasta.

Men jag tänker också att en och annan även år 2023 reagerar som min kollega: Fasta är extremt, något för kristna som vill visa sig högpresterande. Kanske med tillägget att det riskerar att göra oss inåtvända, i en tid när vi som kristna behöver göra våra röster hörda och inte förtröttas i att verka i samhället med ord och handling.

Motargumentet är lätt att hitta. Det är bara att läsa det budskap Jesaja förmedlar från Gud: ”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.” (Jes 58:6) Det är samhällstillvänt så det förslår.

Att fasta på det sätt som stämmer med den egna livssituationen – lägga om matvanorna mer eller mindre drastiskt, dra ner på surfandet på sociala medier, avstå från slöläsning och -tittning eller vad det nu kan vara – ger kraft till engagemang, inte bara under några vårvinterveckor utan för hela året. En viktig förutsättning är att man inte nöjer sig med att bara avstå från sådant som i vanliga fall skänker tillfredsställelse utan använder den tid och de resurser som man vinner på ett konstruktivt sätt.

Och även här finns ett otal varianter. För sådana som mig, som gärna vill tro att vi använder mycket tid till bön och bibelläsning men i själva verket har svårt att upprätthålla goda vanor, ligger det nära till hands att ta chansen att hitta en struktur som förhoppningsvis håller även när fasteperioden är över. För att ge Gud chansen att komma med fler aha-upplevelser, de närmaste veckorna men också i framtiden.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.