Glöm inte bort dem som aldrig var med i kyrkan

Unga människor som lämnar frikyrkan och sin tro är ett reellt problem som förtjänar den uppmärksamhet det har fått efter forskningsrapporten från Institutet för pentekostala studier med den välfunna titeln “Kristen tro på glid?”. Det förefaller som att det till och med är så illa att frågetecknet kan strykas, att det är ett faktum att unga vuxna glider iväg ut i en osäker tillvaro utan församlingsgemenskap och med en så “dekonstruerad” tro att den inte längre är något att hålla sig i när det stormar.

Problemet är sannolikt inte mindre i Svenska kyrkan. Tecknen på att konfirmationsfrekvensen är på väg upp i det antagligen mest sekulariserade stiftet av alla, Stockholms, är uppmuntrande. Men vad händer sedan, när festen är över, konfagänget skingras och Bibeln ställs in i bokhyllan?

Här finns en stor utmaning för varje församling som inbjuder till konfirmationsläsning att fundera över hur inte bara 16- och 17-åringarna blir kvar, utan vad som händer med 20-åringen.

Hålla kvar är viktigt. Men det räcker inte. Årskull efter årskull av svenska barn, unga, unga vuxna, medelålders och faktiskt också äldre har, för att använda forskningsrapportens uttryck, “glidit iväg”. Den lilla aning de möjligen fått om vad kristen tro innebär, vem Jesus Kristus är, vilken oändlig nåd Gud vill erbjuda, har förflyktigats i avkristningens kalla vind.

Jag har i mer än tjugo år tjatat om att det finns en annan, mer svårgripbar, trend vid sidan av all nedstämmande statistik. Och jag håller fast vid att det under ytan pågår en påkristning i Sverige, när människor trevande och försiktigt utan att veta riktigt hur de ska bete sig söker sig mot en kristen tro. Deras okunnighet är ofta monumental. Det är en utmaning men också en möjlighet. För det man inte vet så mycket om har man heller inte så många fördomar om.

Ja, vi ska anstränga oss så att unga vuxna inser meningsfullheten av att finnas kvar i församlingen och att successivt växa i tro. Men vi måste också se till att hitta vägar till de andra, de som aldrig fick chansen när de var unga. Eller som, i likhet med mig själv, aktivt tog avstånd från Gud, kyrka och tro i tonåren.

Den goda nyheten är att verktygslådan inte är tom. Det finns beprövade metoder, där Alphakurserna visat sig fungera utmärkt, inte minst i ekumeniska sammanhang. Men, som Mr Alpha själv, Nicky Gumbel, har sagt: “Målet är inte att varje församling ska ha Alphakurser. Men alla borde erbjuda något som fyller samma funktion.”

Tydlig undervisning om vad kristen tro är kombinerat med öppen diskussion med respekt för varje deltagare kan utformas på olika sätt. Huvudsaken är att det sker.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.