Gud visade att jag haft fel hela mitt vuxenliv
När den värsta stridbara ateismen hade lagt sig såg jag på dem med milt överseende, ibland gränsande till förakt. Och nu kommer min poäng: Att Gud grep in och skakade om mig, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Hur förenar man religiös lydnad och intellektuell frihet? När kulturskribenten Kristina Lindquist inte kunde hitta något svar på denna knäckfråga sa hon tack och adjö till sin kristna tro. I en berörande essä i Dagens Nyheter berättar hon att hon sörjer att hon förlorat tron. Det måste kosta att bli kristen, menar hon, och efterlyser svar från de kulturpersonligheter som tycks klara av balansgången – vad är det som de har fått offra?
Jag är ingen kulturpersonlighet. Jag är en före detta ekonomijournalist, med en del framgång inom det gebitet, som mötte Gud plötsligt, oväntat och oönskat för 23 år sedan och som tog steget över till den kristna pressen. Kristina Lindquist kommer förhoppningsvis att få många och goda svar från dem hon adresserar. Men här kommer mina reflektioner.
Våra livsresor skiljer sig åt men har också beröringspunkter. Jag är en generation äldre, uppvuxen i ett Sverige där 95 procent var medlemmar i statskyrkan och kristendomskunskap en självklarhet på skolschemat. Men också jag har stått i kyrkan på höjden i Sollentuna som Lindquist nämner och deklamerat Barn är ett folk på skolavslutningen i sexan.
Kristen tro är inte antiintellektuell – världen är full av begåvade kristna författare, konstnärer och tonsättare.
Elisabeth Sandlund
Kristina Lindquist kom till tro under ett “magiskt konfirmationsläger” i mitten av 1990-talet. Jag beslutade mig att aldrig mer ha något med Gud, tron eller kyrkan att göra i samband med min konfirmation tre decennier tidigare. Orsaken liknar faktiskt den som några år senare fick henne att lämna sin tro – att jag inte ansåg den intellektuellt hållbar eftersom svaren på mina på stort allvar ställda frågor inte höll måttet. “Vi människor ska inte förstå allt”, är förvisso helt sant men det fungerar inte för en vetgirig blivande journalist.
Så redan som 16-åring befann jag mig i samma stadium som Kristina Lindquist är nu. Jag hade vänt tron ryggen eftersom den inte gick att förena med den jag ville vara. Till skillnad från henne var jag inte ens nyfiken på hur andra kunde förena sin tro med en intellektuell redbarhet. När den värsta stridbara ateismen hade lagt sig såg jag på dem med milt överseende, ibland gränsande till förakt.
Och nu kommer min poäng: Att Gud grep in, skakade om mig och gjorde tydligt att jag hade haft fel hela mitt vuxenliv ledde till en rad aha-upplevelser, inte minst att nåden räckte även för att förlåta att jag förnekat honom i alla år. Men en av de starkaste var just denna – att kristen tro inte är antiintellektuell, att världen är full av begåvade kristna författare, konstnärer och tonsättare, att detta med att lämna allt till Jesus inte innebär att ens gåvor utplånas utan att de förstärks och förfinas. Den upplevelsen unnar jag Kristina Lindquist också.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
