Historien är full av paradigmskiften till det sämre
När någon spydigt frågar när jag senast var i ett utanförskapsområde svarar jag: senast i förrgår, skriver Elisabeth Sandlund.

Höstlöven glöder i oktobersolen när jag som så många gånger tidigare, på väg till min dotters gruppboende, korsar det som till för några år sedan var Tensta gymnasiums skolgård. Som en hel del annat av samhällsservicen i detta så kallade utanförskapsområde i nordvästra Stockholm är gymnasiet ett minne blott. Lokalerna står tomma och någon klar idé om vad som ska ske med dem verkar inte finnas.
Jag tänker på de ilskna rösterna i min telefon under årens lopp som ogillat vad jag och kollegerna skrivit om vårt ansvar för medmänniskor och vår skyldighet som kristna att behandla invandraren i vårt land som en av oss själva. Alldeles särskilt tänker jag på hur en och annan kastat ur sig en spydig fråga: När var du själv i något utanförskapsområde? Och hur deras förhoppning om att få gnugga händerna åt svaret från en hycklare kommit på skam när jag helt ärligt kunnat säga: Senast i förrgår.
Men ännu mer tänker jag på de människor jag möter. Jag undrar om de är ännu oroligare än jag över den tid som väntar, om de funderar över när det första beslutet om visitationszon börjar tillämpas på dem och deras barn, om huruvida deras “vandel” är tillräckligt god för att de inte ska hotas av utvisning, om hur de ska klara sig hos doktorn nästa gång när tonåringen får ta ledigt från skolan för att tolka, om chansen att få återförenas med sina barn nu är borta för alltid.
“Paradigmskifte” talar den nya regimen om med belåtenhet, särskilt när det gäller migrationspolitik. Som om ett paradigmskifte alltid skulle innebära en förändring till det bättre när historien i själva verket är full av paradigmskiften till det sämre.
Det paradigmskifte vi nu står inför innebär att Jimmie Åkesson, när han får frågan i SVT:s Agenda, har svårt att komma på ett enda förslag som SD inte fått gehör för i förhandlingarna med M, L och KD medan de tre andra partierna har fått ge upp ett antal tidigare hjärtefrågor.
Vem och vad kan vända utvecklingen?
Elisabeth Sandlund
Det är ett paradigmskifte som drabbar inte bara människor som redan finns mitt ibland oss och andra, som hade kunnat få en chans till en ny framtid i vårt land. Det drabbar oss alla. “Priset betalas av flyktingarna. Men inte bara av dem utan av hela det samhälle vars grundläggande värderingar om människovärde, öppenhet och tolerans i rask takt håller på att urholkas”. Så skrev jag i en ledare i november 2015, efter att den dåvarande rödgröna regeringen proklamerat en drastisk skärpning av migrationspolitiken. Det är en tes jag har återkommit till gång på gång.
För mig blir Tidöavtalet är ett sorgligt bevis på hur långt vi har kommit på det sluttande planet. Vem och vad kan vända utvecklingen?