Kanske måste vi ner i rännstenen innan vi kan resa oss igen?
Offren är många. Men till offren hör också vi som ser på, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag har skrivit det så ofta under årens lopp att jag förstår att det upplevs som tjatigt. Men det finns saker som måste upprepas gång på gång, även om det verkar fullständigt hopplöst. Kanske kan den metaforiska droppen ändå urholka stenen, kanske måste vi, likt alkoholisten, ända ner i rännstenen innan vi kan resa oss igen.
Sverige var länge känt som ett litet land i norra Europa – men samtidigt en humanitär stormakt. Vi hade (nästan) inget kolonialt förflutet att göra upp med. Vi insåg tidigt behovet av bistånd till det som kallades ”tredje världen”, inspirerade inte minst av svenska missionärers ansträngningar att inte bara sprida kristen tro utan också bygga hållbara samhällen. Vi engagerade oss mot förtryck och orättfärdighet, ibland med pinsam naivitet. Vi stöttade FN och andra internationella organ med ekonomiska och mänskliga resurser. Och vi öppnade vårt samhälle för människor på flykt. Det var aldrig utan problem men alla människors lika värde var en självklarhet och priset för att upprätthålla principen bedömdes värt att betala.
Nu är det annorlunda. Vi har en regering som slagit fast att Sverige inte ska vara ett föregångsland i medmänsklighet utan lägga sig på lägsta möjliga asylnivå. Vi har ett parti som inte sitter i regeringen men som fått igenom sitt migrationspolitiska program och som inte längre talar om integration utan om att den som inte är svensk ska ut ur landet så fort skyddsskälen bedöms ha upphört. Vi har seriösa politiker som på allvar vill hitta kryphål i lagen som gör det möjligt att ändra fattade beslut till individernas nackdel så att den som beviljats permanent uppehållstillstånd ändå ska kunna kastas ut. Vi har ett tidigare makthavande parti som glömt allt vad tradition av internationell solidaritet heter och skryter med att man var först med åtstramningspolitiken.
Sverige var länge känt som en humanitär stormakt.
Elisabeth Sandlund
Vi har en myndighet som var beredd att skicka en oppositionell journalist och författare, gift med en svensk medborgare och småbarnsmamma, tillbaka till Ryssland men som ändrade sig i sista ögonblicket. Samma myndighet anser det nu rimligt att en tioåring ensam ska resa tillbaka till Nicaragua för att kunna ansöka om att få återförenas med sina föräldrar, som har jobb i Sverige.
Vi har konvertiter som hotas av utvisning till länder där de riskerar dödsstraff och som i väntan på att det kan verkställas tas ifrån möjligheten att försörja sig själva och tvingas in i det skuggsamhälle som politikerna säger sig vilja göra rent hus med.
Offren är många. Men till offren hör också vi som ser på. Och som låter våra hjärtan av kött och blod bit för bit förvandlas till stenhjärtan.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
