Många kan vittna om ensamheten mitt i kyrkfikat
Ändå är det en kristen specialitet att bygga gemenskap, skriver Elisabeth Sandlund.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Diakoni är ett oundgängligt inslag i varje kristen gemenskap och därför alltid ett aktuellt ämne. Men denna höst verkar det mer aktuellt än vanligt. Min egen kyrka, S:ta Clara, ordnade en nationell diakonikonferens i början av oktober under rubriken ”Jesus för världen”. I förra veckan ägde ALT:s Diosdag rum med temat ”Ensamhet och tillhörighet – diakoni i en fragmenterad tid”. Och i november bjuder Equmeniakyrkan, EHS och en rad andra organisationer in till konferensen ”Hjärta för diakoni”.
I praktiken är diakoni inte sällan blod, svett och tårar – och ibland andra kroppsvätskor också. Just därför behövs samtal för att blickar ska lyftas och inspiration ges och fås.
I praktiken är diakoni inte sällan blod, svett och tårar.
Elisabeth Sandlund
Vi lever i en tuff tid. ”De fattiga har ni alltid hos er”, slog Jesus fast. (Kanske tänkte han på orden i 5 Mosebok: ”Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet.”) Men vi är många som märker att de fattiga blir allt fler, de människor som tippar över kanten från ett liv med små marginaler till en tillvaro där pengarna inte räcker ens till det mest nödvändiga. I en debattartikel i DN konstaterade Sveriges stadsmissioner att välfärdssamhället är i gungning. Och namnet på deras rapport är talande: ”Nu skäms man inte längre, det är så många som sitter i samma båt”.
Att ge den som är hungrig mat, klä den som är naken och låta den hemlöse få tak över huvudet – allt sådant är klassisk diakoni, som självfallet tar sig olika uttryck på olika håll eftersom omständigheterna skiljer sig åt.
Men diakoni handlar inte bara om materiella behov utan också om existentiella. Det är ingen slump att en lång rad församlingar och kristna organisationer finns med bland dem som i september fick tilldelning ur den påse pengar som regeringen gett Socialstyrelsen att fördela för att motverka ofrivillig ensamhet och isolering och som enligt budgetpropositionen fylls på 2024.
Att bygga gemenskap är en kristen specialitet. Gemenskapen med Gud är primär, men vi är också skapade till gemenskap med varandra. Med kristna syskon i församlingen, förstås. Det låter självklart men ändå kan många vittna om ensamhet mitt i kyrkfikavimlet där alla andra tycks ha någon att prata med.
Om den gemenskapen inte är utan problem, hur svårt är det då inte att öppna famnen för dem som står utanför?
Att erbjuda mötesplatser med låg tröskel och stor tolerans för mänskliga egenheter är en lika central diakonal uppgift som att mätta hungriga. Och det är inte uppgifter som står mot varandra. Den som i dag är hjälpsökande kan i morgon vara den som tar på sig en uppgift att finnas med i arbetet i gemenskap med andra. ”Du behövs” är ord som bygger självkänsla och bryter isolering.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
