Polsk riksdag när gatans parlament sammanträder
Rätten att protestera och demontera är grundbultar i en demokrati, skriver Elisabeth Sandlund
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Rätten att ge sin uppfattning till känna i samhällsfrågor – genom att uttala sig, uttrycka sig i skrift eller gå i ett demonstrationståg – är en oundgänglig ingrediens i det som konstituerar ett demokratiskt samhälle. Det gäller även om protesterna avser ett förslag eller ett beslut av majoriteten i den lagstiftande församling som valts i god demokratisk ordning. 51 procent är förvisso mer än 49 procent, men demokrati innebär mycket mer än majoritetsstyre.
Självklart? Kanske. Men vad som är betydligt mindre självklart är var gränserna går. När blir ett uttalande förgripligt, ett inlägg på sociala medier ett uttryck för hets mot folkgrupp, en text en kränkning av annan individs integritet och en demonstration ett upplopp?
Det går en våg av folkliga protester över världen. För det iranska folket, som lever under förtryck, är andra dörrar än att ta till gator och torg stängda. Men även i demokratiska länder tar sig protesterna handgripliga uttryck. Vi ser bilder från massmöten i Tel Aviv och Jerusalem, där människor samlas för att protestera mot den bräckliga majoritetsregeringens föresats att inskränka domstolarnas frihet. I Paris är de växande sopbergen ett tydligt tecken på strejkerna mot höjd pensionsålder.
Det är lätt att sympatisera med de israeler som, tillsammans med judar över hela världen, vill värna Israels ställning som Mellanösterns enda demokrati. Att den dömande makten så långt möjligt står fri från den lagstiftande är i det avseendet, precis som demonstrationsfriheten, en grundbult. Till det kommer att protesterna tycks ske i ordnade former, utan inslag av huliganism.
När det gäller den franska vreden blir det lite svårare. Det kan verka närmast absurt att en blygsam höjning av pensionsåldern till en nivå betydligt under den som Sverige landat i utlöser en ilska av formidabla mått. Att den dessutom leder inte till bara demonstrationer och massmöten utan strejker som lamslår kollektivtrafik, hotar energiförsörjningen och ger råttorna fritt spelrum på Paris gator gör inte saken bättre.
Var går gränsen? När överskrids den av det som brukar kallas ”gatans parlament”, ett uttryck till vilket ordboken som synonymer föreslår ”pöbel” eller ”vulgär opinion”? När blir det allmän oordning, det som brukar kallas polsk riksdag? Man kan se det som att fransmännen lever upp till sin stolta historia av att göra uppror mot auktoritära anspråk, i det här fallet att de demokratiskt valda makthavarna vill knapra på de gyllene åren när arbetslivet är över men hälsa och ekonomi förutsätts möjliggöra njutningar. Men man kan också tänka att en del uttryck knappast är anakronistiska, oförenliga med ett modernt samhälle.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
