Administratören som föll i gråt

För fyra år sedan gick min far bort i Turkiet, mor och jag åkte dit i år för att ordna med en del pappersjobb vi aldrig tog tag i.

”Det var först för två år sedan som jag fick vetskap om er existens, det var en tv-serie där en av karaktärerna hette Josef och var assyrier/syrian”, sade administratören på ett kommunkontor till oss skamset.

Hon har sedan dess rest till Midyat i sydöstra Turkiet för att själv se assyrier/syrianers gamla fäste. Jag pekade ut mitt barndomshem på en bild hon visade mig. Försiktigt ställde hon frågor till mor och mig om varför min turkiska är dålig, varför vi lämnade landet, varför vi inte flyttat tillbaka. Nervositeten gjorde så att hon tappade några papper på golvet.

Hon höll upp det solblekta håret med solglasögon av märket Louis Vuitton, hon bar ett grått ärmlöst linne och kjol. Utanför hördes böneutroparen. Det var Ramadan, muslimsk fastemånad. De flesta uteserveringar var ändå fulla med folk som drack te eller åt glass. De var klädda som i vilken turistort som helst.

Jag berättade om mina far- och morföräldrars lidande, om varför mina föräldrar är analfabeter och om hur vi fastnade i Sverige för att de var rädda att något skulle hända oss barn, då Turkiet hamnat i krig med Grekland. Ett kristet land krigade mot ett muslimskt. Kristna i Turkiet sågs därför av vissa som fienden.

Hon ville veta om folkmordet på mitt folk i skuggan av Första världskriget. När jag berättade om att en stor del av min farmors familj slängdes i en brunn efter att de brutalt mördades, hur farmor överlevde brunnen, började tårar rinna från hennes ögon.

Gråtandes beställde hon te åt oss medan jag samlade ihop hennes papper. Mor kände trygghet och kunde inte sluta prata om de fem assyriska/syrianska­ tjejer som kidnappades från skolan när mor var barn. Att det var skrämseltaktik, kristna skulle hållas från utbildning. Det är därför mor inte kan skriva.

”Det känns som om jag är förövaren, som om det är jag som har kidnappat och dödat. Jag har gått på de bästa skolorna i landet, forskat på ett av de bättre universiteten, ni är vårt lands skam, att ni inte ens finns i läromedel visar på att jag aldrig mer kan lita på forskning.”

Medan hon torkade tårarna frågade hon om det fanns böcker om oss på turkiska. Jag tänkte på boken jag läser denna sommar, "De sista kristna", som får mig att ligga sömnlös. Författaren Klaus Wivel har rest till Palestina, Egypten, Irak, Libanon och Syrien för att få svar på frågan om kristna är förföljda. Det han mötte chockar honom, och han lyckas förmedla känslan. Detta är boken som borde finnas i alla skolklasser, boken som alla politiker borde läsa men nej, den har knappt varit omnämnd, och finns bara på svenska och danska. Hon ställde en livsviktig fråga:

”Jag läser tidningar på andra språk. Varför rapporterar journalister inte om utdrivningen av icke-muslimer som pågår i en stor del av den muslimskdominerade världen?”