Krönikor
Allt ljus på kvinnorna
Mukwege tillhör Kongos kvinnor – därför måste han tillbaka trots hotet mot hans liv.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Nobelveckan avslutades med en stor samling i Stockholm som PMU och Läkarmissionen arrangerade. För Mukwege var det ett möte med församlingsfolket, som verkat för uppbyggnaden av Panzisjukhuset. Under kvällen talade han och upprepade det han många gånger tidigare sagt: "Detta pris tillhör Kongos kvinnor."
Låt det sjunka in: Här står nobelpristagaren, den store läkaren, en världsberömd gynekolog och kirurg som dag efter dag bokstavligen lagar söndertrasade kvinnokroppar, och inskärper att priset tillhör Kongos kvinnor. Och dessutom: att han själv tillhör Kongos kvinnor – därför måste han tillbaka trots hotet mot hans liv.
Detta budskap är viktigt att fånga upp för att förstå djupet i den glädje som priset väckt, glädje över att just Mukwege förärats uppmärksamheten.
Pingstvänner, kongoleser och missionsarbetare gläder sig inte bara för att ha blivit uppmärksammade genom honom, inte heller för erkännandet av den stora nyttan man bidragit till. Det går djupare: Mukwege slår an också andra strängar.
Den store läkaren solar sig inte själv i glansen utan vänder ljuset till kvinnorna: här tar evangeliet gestalt. I denna ödmjukhet och solidaritet med de utsatta syns något av den kristna trons essens. Och församlingsrörelsen känner intuitivt igen det den hör och ser. Det är oemotståndligt. Hjärtan förenas och i tyst samförstånd nickar man till varandra: Här är ett vittnesbörd om den gode Guden, något som får hela kyrkan att sluta upp bakom Mukwege.
Vi närmar oss julafton med stormsteg, och med den förkunnelsen om Guds människoblivande. Men ha inte för bråttom, slarva inte förbi den sista söndagen före jul: Då riktas strålkastarljuset på just kvinnorna. För när Gud gör entré i världen spelas huvudrollerna av en okänd tonårsflicka och en till åldern kommen kvinna som sörjer över sin barnlöshet.
Maria blir genom helige Ande havande med Jesus och Elisabeth föder genom ett mirakel Johannes döparen. Och dessa två släktingar blir varandras bekräftelse på Guds ljus över deras liv. Elisabeth utbrister: ”Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor” (Luk 1:25).
Det är ord som också Kongos kvinnor kunde ha använt om Mukwege. Han förkroppsligar evangeliet.
I frikyrklig och luthersk tradition har betoningen legat på läran, tron på jungfrufödseln, vilket är en viktig teologisk utsaga. Men ibland har läran blivit så viktig att den har placerat personen, mamman Maria, i skuggan. Vi har inte getts utrymme att välsigna henne så som Elisabeth gjorde.
Därför är denna den fjärde söndagen i advent viktig att inte skynda förbi. Och vad kan vara bättre än att stanna inför berättelsen om en okänd tonårstjej och en äldre uträknad kvinnas roll i Guds frälsningshistoria, och att göra det i sällskap med årets fredspristagare.
Joakim Hagerius är tidigare opinionsredaktör och ledarskribent på tidningen Dagen.
