Krönikor
Alltid någon annans fel
Så plötsligt förvandlar Aftonbladets skribent alla perspektiv.
Den som var med på 1960- och 70-talet minns att detta bokstavligen gick som en röd tråd genom den tidens röda samhällsanalys. Allt är alltid någon annans fel.
Det var samhällets fel att vissa satt i fängelse, det var samhällets fel om ungdomsgäng slog sönder skyltfönster och välte bilar, det var kapitalet, vinstintresset och naturligtvis USA-imperialismen som hade ansvar och skuld för allt dåligt som skedde.
Den 11 september 2001 styrde terrorister två passagerarplan rakt in i World Trade Center på Manhattan. En kort tid såg det ut som ansvarsbördan denna gång skulle läggas på förövarna. Men redan efter några timmar fanns det en allt mera aggressiv opinion – inte enbart i muslimska länder – som lade skulden någon annanstans. Naturligtvis på USA, CIA etcetera.
Och nu ser vi allt detta upprepas, en gång till. Här i Sverige. Främst på Aftonbladets kultursida.
Det hela började i dag för en vecka sedan, fredagen den 9 januari, mindre än två dygn efter jihadisternas slakt i Paris. Blodet hade knappt hunnit levra sig, men Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg visste redan att omfördela ansvaret för morden.
Hon skriver en STOR artikel. Hon nämner i förbigående mördarna. Hon skriver till och med att de bär ansvaret. Men resten av artikeln går trots detta ut på att lägga ansvaret någon annanstans.
Hon skriver: ”I sextio år har västvärlden stöttat vad som måste betecknas som ett folkmord” (i det hon kallar Palestina). Detta har lett till ökad islamism även där. Detta leder henne till den uttalade slutsatsen: ”Väst har själv skapat den islamistiska terrorn”. Underförstått: slakten i Paris beror därmed ytterst på västvärlden och Israel.
Efter denna artikel blir det fritt fram. Måndagen den 12 januari skriver Anders Johansson på Aftonbladets kultursida. Han är irriterad på att så många efter Paris på olika sätt demonstrerar för yttrandefrihet. Ty enligt hans mening finns det en värld där det inte finns yttrandefrihet. Men …
”Jag tänker inte på Iran eller Nordkorea, utan på svenska arbetsplatser. Inom näringslivet väger kravet på lojalitet med arbetsgivaren i dag oftast tyngre än yttrandefriheten.”
Så plötsligt förvandlar Aftonbladets skribent alla perspektiv: Det är inte Iran eller Nordkorea eller mördarna i Paris som skall stå till svars, det är det svenska näringslivet, arbetsgivaren i dag.
Han avslutar sin artikel med att beklaga:” Ändå lever dyrkandet av yttrandefriheten kvar på svenska kultursidor”.
Det är magstarkt. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att på kultursidan i en stor svensk dagstidning läsa en artikel som talar förringande, nedsättande, hånfullt om dyrkandet av yttrandefriheten. Men jag hade fel.
Tur att man istället kan välja att läsa till exempel Expressen. Där den lysande skribenten Anna Dahlberg förra lördagen (10.1) skrev: ”Sluta blunda för hotet från jihadismen”.