Andreas Nielsen: Mer applåder i kyrkan

För några veckor sedan skrev Joel Halldorf en krönika om sin barndomskyrka. Om hur han lyssnade på kassettinspelningar och förflyttades tillbaka till en svunnen tid i sin uppväxt. Han landade i att om han fick ändra en enda sak så i dag så skulle det vara att ta bort alla applåder i dagens frikyrka. Jag håller inte med Joel och jag tänker berätta varför, men innan jag gör det vill jag säga att självklart förstår jag vad Joel vill göra för poäng och hur applåderna i sig är ett uttryck för det. Jag har flera gånger det senaste året träffat och lyssnat på Joel och har stor respekt för det han gör.

Läs mer |Joel Halldorf: Inga fler applåder!

Tillbaka till applåders vara eller inte vara. Det som ibland hos mig är förvånande och frustrerande är hur enkelt vi kristna har för att vilja ha det som vi vill ha det. Ibland funderar jag över vart gränsen går mellan det vi kallar heligt och vad som egentligen handlar om vad vi gillar och inte gillar. I kommentarsfälten i sociala medier där Joels krönika delas blir jag både beklämd och ledsen över hur vi ser till våra egna preferenser och gör det till andlighet. På ett sätt som gränsar till egocentriskt och självgodhet.

På många sätt när jag läser det som skrivs frustreras jag av över hur världsfrånvända vi kan vara. Och då menar jag inte som kallade från världens sätt att leva, utan frånvaron av kontakt med dagens samhälle och dagens människor som vi är kallade att nå och betjäna. Jag tänker att enda möjligheten att ha den typen av kyrka och gudstjänster som efterfrågas och hyllas från ”den tiden då Gud var i centrum” som någon uttryckte det, är att det inte finns alltför många människor som nyss fått sitt liv förvandlade av Jesus. Som inte bubblar av tacksamhet till det de fått uppleva och som brinner av sin nyfunna kärlek till Jesus.

Läs mer |Malin Aronsson: Kanske en applåd ibland?

I Hillsong, som endast är tolv år gammal i Sverige, där en stor del inte har någon tidigare frikyrklig uppförandekodsutbildning, där används de uttryck som besökarna känner till. Under dopförrättningar där vi ofta döper 40–50 människor applåderar kyrkan högljutt under halleluja- och hejarop för varje person som kommer upp ur vattnet, för att fira det nya livet som föds och för att uttrycka sin glädje för deras skull och sin tacksamhet till Jesus. Applåder är det naturliga språk de kan och de applåderar till Jesus.

Efter en lovsång, efter en betjänande sång, efter en predikan eller kollektinsamling är det inte ovanligt med applåder hos oss. Inte till den som står på scenen, men till Gud och det vi tillsammans får uppleva i rummet.

Framme vid scenen står ofta en massa ungdomar på kvällsmöten. De är allt annat än stillsamma. Fötter som hoppar, händer som lyfts, applåder och hejarop. Nu och då måste vi hjälpa till att ge lite ramar och ledarskap till dem så att det stannar på rätt sida av fokus på Gud. Men varje söndagskväll kan jag inte låta bli att tänka: Hellre att de röjer här i Guds hus där evangelium och gemenskap delas än hänger nere på Sergels torg där helt andra saker delas.

Andreas Nielsen

Andreas Nielsen är pastor i Hillsong Stockholm. Han skriver krönikor på Dagens livsstil och kultursidor.